En handbok i hur man förvandlar en cyniker
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

När jag besökte Reykjavik för drygt två månader sedan fanns det bara tre band. Det existerade fler – Ólafur Arnalds, Jóhann Jóhannsson och miljarder andra namn med apostrof på o (fotnot: en kul grej är att tänka sig Chris Dexters musikprojekt oOoOO i isländsk form) – men de verkade mest som bakgrund. Att Björk och Sigur Rós hade upphöjda platser i alla skivbutiker och till och med tillägnats hela väggar i Reykjaviks centrum var ingen högoddsare. Men att det tredje bandet var en sju personer stark orkester vars debutalbum släpptes sent förra året i hemlandet och inte distribuerades till resten av världen förrän i våras var inte lika väntat.

Men Of Monsters And Men har blivit just så stora. Vi sitter och babblar om First Aid Kit här i Sverige medan denna isländska, mer bombastiska motsvarighet klättrar uppåt som en av Nordens riktigt stora. Of Monsters And Men har tre gånger så många registrerade fans som First Aid Kit på Facebook. De är snart ifatt The Knife på denna skala som i alla fall visar på någonting.

Inte konstigt att Pustervik är fullt till bredden. Det är precis den här musiken som alltid har fungerat i Göteborg när all annan typ av livemusik reser hit och dör inför tomma klubblokaler.

I Magnus recension från Berlin Festival citerade han vad jag förmodar var Festivalryktens alldeles egna Hipster-Klas som konstaterade att Of Monsters And Men var ”sådan musik man vill spy av efter tre låtar”. Jag förstår den hållningen och därför är jag på förhand lite skeptisk. En stor anledning till att bandet blivit så stort på så kort tid är att de är så mysigt käcka, de bjuder in alla och det existerar inget motstånd överhuvudtaget. Of Monsters And Men är på sätt och vis motsatsen till vad konst ofta är menat att stå för. Alla ska med, alla ska sjunga och stampa och skråla; det känns lätt konstruerat på skiva eftersom den gemenskap musiken söker aldrig kan uppstå. Kvar blir ett – förvisso mycket snyggt – skal. Som en inspelad fotbollsramsa. Det ska ju upplevas live, tillsammans.

De inleder med hiten Dirty Paws. En bastrumma dundrar igång och tystnar sedan knappt en enda gång under spelningen. Det är knappast en chockstart de bjuder på. Några isländska dudes i mitten skriker och försöker klappa igång den fullsatta lokalen under de första låtarna. Under en sekvens vajar allas händer likt den Depeche-klassiska Never Let Me Down Again-rörelsen. Men From Finner lyfter inte alls som jag trodde och Yeah Yeah Yeahs-covern Skeletons blir i sammanhanget inte vidare imponerande. Skepticismen börjar klä mig bättre och bättre.

Så plötsligt vänder allting halvvägs in och den synen är anledningen till att offra armar och ben för att få se Of Monsters And Men på en tät klubb. Publikvrålen blir starkare, klappandet mer konstant och septetten börjar på allvar göra det de gör bäst – mata publiken med nya sätt att känna sig delaktiga.

Avslutningen på Lakehouse blir överdådig, där Pustervik vägrar acceptera att allsången är över. Publiken tar över taktpinnen och sjunger igång ett band som verkar uppriktigt tagna av responsen. Sen följer ett trumpetsolo i Little Talks som jag vill spara i en ask och ta fram den dagen då det är dags att storma ett fort. Och i Six Weeks hoppar två av medlemmarna ut i publiken. Resten står kvar och hetsar upp stämningen. Men på ett sympatiskt sätt. Och plötsligt slås jag av insikten att det här förmodligen är enda gången vi ser Of Monsters And Men på ett så här litet ställe. De fortsätter att klättra uppåt. Jag tror inte de planerar att titta ner.

Det hade varit en perfekt avslutning, tänker jag buttert när de två vokalisterna stiger upp igen för encore. Men så följer deras två mest utpräglade duetter. Sloom och Yellow Light. De tittar varandra i ögonen och sjunger. Och resten av bandet kommer tillbaka. Stämmer in i ljudbilden allt eftersom. Så kommer det en tår. Och en till. Det är en handbok i hur man förvandlar en cyniker.