En magisk afton med Lasse

Lars Winnerbäck, Stockholm

Betyg: 9/10

De kalla vindarna från Östersjön blåser in över Stockholms blänkade gator samtidigt som regnet porlar från himlavalvet. Asfalten reflekterar verkligheten. Gatubelysningen ger en strimma av hopp, där höstmörkret annars omger oss, och Lars Winnerbäck tar med oss in från kylan. Hösten i sitt sanna jag.

Och Lars Winnerbäck skapar gång på gång höstens signaturmelodi. Jag skulle gladeligen sjunka ned i en nedsutten soffa, med en alldeles för stor kopp, och höra Winnerbäcks värmande stämma. Det är egentligen så man avnjuter honom allra bäst. När man lever Sveriges ensammaste liv, i Sveriges största stad.

Han blottar sig mer i sina texter än i media, vilket är talande nog för hans storhet. En kväll som denna är det mer naket och passionerat än jag tidigare sett. Det är avskalat och intimt. Det är Winnerbäck och hans gitarr.

Den avskalade sinnesstämningen framhäver gitarrslingorna och Winnerbäcks kraftfulla röst samtidigt som texterna sjunker in. Det är mer på djupet. Man ser allvaret, men framförallt lyser det av kärlek i ögonen. Låtar jag nästan glömt bort, får nytt liv med höstvindarna, har Solen i ögonen, någonsin varit bättre?

Det är just enkelheten som är så slående. Utan större effekter; bara en cello, några trumslag och en extra gitarr då och då, blir vi insvepta i höstbrasans värme. Mer öppen än tidigare, berättar han om en kärlek från 1998, och hur fatalt han misslyckades vinna dennes hjärta från England. Historierna om glögg och den engelska kärleken är på riktigt, det är nästan så att hela publiken sitter där när med hundögon, redan innan Hugger i sten tagit fart.

Såväl Järnavägsspår som Jag får liksom ingen ordning passar det nya formatet bättre. Utan synthar, men fyllda med stråkljud från en ensam cello och en trummas dovande ljudbild som effektfullt klämmer ut det sista ur de förtvivlade melodierna.

Men mäktigast är Kom ihåg mig. Minnesbilderna hur publiken reser sig, hur allsången ekar och hur applåderna klappar takten så att det fullkomligen dånar, förblir oförglömligt. Att sedan avsluta med Elegi och Elden blir som pricken över i:et.