En misslyckad karbonkopia av någonting vackert

Kanye West, Way Out West
Betyg: 6/10

Jag såg Kanye på Coachella i USA tidigare i år. En spelning som jag tokhyllade här. Den konserten var nästintill identisk med den han levererade när han avslutade Way Out West i år, en spelning som visade sig vara en besvikelse. Vilket egentligen inte borde vara möjligt.

Jag har alltid tyckt att Kanyes brist på självdistans är en av hans största säljpunkter. Det är helt enkelt jävligt underhållande att lyssna på någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Ibland.

Det blir dock väldigt svårt att acceptera det när han dränker sitt skitsnack i ett hav av auto-tune. Effekten används främst i de låtar från 808s and Heartbreak som spelas, vilket är helt OK.

Problemet jag har är när han försöker sjunga sitt mellansnack. En idé som är precis lika idiotisk som den låter. Killen har byggt sin karriär på att snacka till rytmer, så varför ska han nu sjunga det han egentligen bara borde säga rakt ut? Det finns ingen logik bakom det. Att vältra sig i självömkan och bara allmänt snicksnacka – i sång – på det sätt Kanye försöker göra under denna spelning är bara fånigt. Speciellt med tanke på att killen verkligen inte kan sjunga utan hjälp av teknikens framgångar. Det håller i ett musikaliskt sammanhang, men inte på detta vis.

Det var oturligt att han skulle fjanta sig så, för resten av spelningen var faktiskt riktigt bra. Kanye har samlat på sig en veritabel låtskatt sedan han kickstartade sin karriär i och med The College Dropout. Hitsen avlöser varandra och publiken älskar varenda sekund då han faktiskt rappar.

Till nästa gång borde Kanye hålla sig till att rappa och lämna sina privata problem hemma, eller hos terapeuten. Som vi andra gör.