En ofelbar maskin, en dålig tidpunkt
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Sleep Party People

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 6/10

Först tänker jag att jag ska skriva att det är lite synd om Sleep Party People. Sen minns jag en grund omöjlig att misslyckas med och en exalterande publik och låter tanken ändra riktning; jag tycker lite synd om mig själv.

Om man granskar Hultsfreds spelschema har nämligen Sleep Party People en av festivalens absolut sämsta placeringar. En timme tidigare förvandlar Future Islands White Stage till en kyrka med sångaren Samuel T. Herring som iklär sig en predikantkostym. Det är en av de mest intensiva konserttimmar jag fått ta del av. Efter det känns allt annat smått oväsentligt. Efter det är det Sleep Party Peoples tur.

Och om vi okonventionellt hoppar förbi danskarnas spelning och koncentrerar oss på vad som händer därefter springer man in i Errors som spelar på den scen som två timmar tidigare stod i religiös brand. Inte nödvändigtvis ett bättre (live)band men deras instrumentala musik har en del gemensamt med Sleep Party Peoples, vilket gör att de i viss mån tar ut varandra. Situationen påminner om alla de gånger Christer Björkman gråtit ut i media för att det svenska ESC-bidraget i startordningen placerats mellan bra upptempo och snarlik ballad.

Men alla vid Yellow Stage går förstås inte enligt samma schemaupplägg som jag. Och Sleep Party People gör bakom sina Donnie Darko-krypande masker allt i sin makt för att omfamna det strax över halvfyllda dansgolvet. Bäst är livekvintetten när de låter Brian Batz piano ro dem framåt på egen hand innan det ständigt återkommande crescendot tar de sista tagen. När Batz skapar ambienta atmosfärer – som i en låt som Heaven Is Above Us – är han som mest sårbar och jag hade önskat mig mer av det vid sidan av all den kraft som mynnar ut ur instrumenten.

Sleep Party People känns på scen en ofelbar maskin – som ett tunnelbanesystem i Tokyo eller ett skumt partikelfysiklaboratorium där allt bara fungerar. Det griper däremot sällan tag i mig på allvar – förmodligen delvis på grund av nämnda kringfaktorer – och jag går därifrån mer medveten än någonsin om hur subjektiv en musikupplevelse – och därmed dess efterföljande journalistik – kan vara.