En plats i solen
Ternheims trygga röst träffar rätt

Anna Ternheim

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 7/10

Oundvikligt förs tankarna till The Tallest Man On Earths spelning på Hultsfred förra sommaren. Den gassande solen och gräsmattan som fylls med bakfyllans offer är intakt. Bleka kroppar som önskar att de vore solkyssta sprider ut sig, samtidigt hörs gitarrplock som tagna av José Gonzales strömma ut ur högtalarna. Det är först när dessa välklingande ljud upphört som Anna Ternheim syns till. Förutsättningarna är de samma.

Med stråkar, gitarrspel och Ternheims trygga röst vågar jag luta mig tillbaka. Inledningsvis är det tydligt att Nashville satt sin prägel på senaste skivan The Night Visitor, även ett otränat öra kan skönja de countrydoftande-stråken. The Longer The Waiting viskar fram känslorna och är samtidigt den låt som tydligast blottar sina rötter från det senaste alstret.

Men vad hände med mellansnacket? Någonstans mellan yrvaken, solsting eller påverkad, bör bäst beskriva hennes sinnestillstånd. Sjukt oklart.

Let It Rain ljuder ironiskt ut när festivalen ser sin soligaste stund och följs av What Have I Done, förpackad med fler stråkar och en betydligt enklare uppsättning. Delar av materialet ser nya nyanser, men Black Sunday Afternoon stannar kvar i sin trygga sfär.

Jag vet inte vad man kan begära, solen skiner och ur högtalarna strömmar akustisk musik. Det är vackert, men aldrig överväldigande. Som vackrast när tonårsångsten från Fucking Åmål passerar näthinnan och borrar sig in i våra trumhinnor. Givetvis är det Broder Daniels eviga ledstjärna Shoreline sätter punkt.

Foto: Filip Mijatovic