En popinjektion, men samtidigt en saknad av en ung rebell

Patrick Wolf, Debaser Medis

Betyg: 7.5/10

Bland leran oct kärleken i skogen upptäckte jag Patrick Wolf. Denna unga britt i en anorektisk popkropp som kopplade ett hårt grepp om Arvikas svartmålade popluggar med en blandning av violin och elektroniska referenser. Likt en ung rebell blottade han hela sin själ, frälste en redan lyrisk publik och gav oss gåshud. Den där spelningen var något alldeles extra. Och en favorit i repris finns inte på kartan.

Spelningen på Debaser Medis blir därför ett uppvaknande, samtidigt som det ständigt är en slängkyss till den där aftonen i Arvika. Debaser Medis är slutsålt, och längs scenkanten väntar ivrigt svarta popluggar på sin man, och det räcker med en entré för att få hela Debaser Medis på fall.

Det märks att han har mognat, framträdandet intar en betydligt mer sofistikerad roll än hur det var si sådär 4 år sedan. Det är inte enbart hans personlighet som förändrats, även musiken. Senaste Lupercalia kan tyvärr inte hävda sig mot mästerverk som Lycantrhopy och Wind In The Wires. Istället för de introverta och mer psykiska påfrestningarna Teignmouth och The Childcatcher får vi de pompösa och kommersialiserade Houses och The City. Det är på gott och ont, men man kan inte blunda för att publiken redan befinner sig i himlen.

Patrick Wolf är som bäst i To The Lighthouse, när låtarna kryper sig inpå, under skinnet och fängslar oss. Och det är inga tvivel om att Magic Position, inte är annat än magisk. Likt en sann popinjektion kan den få liv i vilken publik som helst. Stockholm är redan i extas, och samtidigt befäster Wolf sin extraordinära ställning utan att förvåna, i mångas ögon en magisk position.