En potential som inte framhävs

Alex Winston, Berlin Festival

Betyg: 6/10

Några veckor innan årets Way Out West fick jag upp ögonen för Alex Winston och fastnade för den slående likheten med Kate Bush. De eskalerande ljudgångerna och den spröda, men samtidigt så kraftfulla rösten skulle lika gärna kunna varit signerad hjärnan bakom Wuthering Heights. Spelningen ställdes tyvärr in, så förväntningarna inför spelningen på Berlin Festival är än högre, och EP:n har spelats frekvent i mina listor på sistone.

Ljudbilden jag byggt upp, och det som förtrollat mig känns nästan förlorat när Alex Winston i själva verket blandar Juliette Lewis och Kate Bush i en mixer. En segdragen smet, istället för spröda toner, levereras i en förpackning där sången delvis försvinner bakom instrumenten. Kontrasterna blir allt tydligare efter att ha sett James Blakes kontrollerade musikaliska uppvisning som fick oss alla att tappa andan. Den unga britten väver samman melodier och sång, med en precision och passion som känns äkta och naturligt. Alex Winston försöker att blåsa nytt liv i oss förlorade själar som drömmer om dubstep i vår ensamhet, men det blir enbart en konstgjord andning, trots tappert försök.

I näst sista låten, Locomotive, visar hon dock vilken potential hon besitter. Men rädslan över att blotta sin skatt vilar likt en grå hinna över allt och alla. Men någonstans långt därinne, finns det en musikalitet vi saknat och som många skulle dö för, det gäller bara att förädla den korrekt, och för Alex Winston handlar det inte om att försöka riva en scen, skapa rubriker eller på annat sätt efterliknas Juliette Lewis. Inget fel i Lewis, men det blir allt tydligare ju längre spelningen fortskrider att Alex Winston inte hör hemma i samma rum som nyss nämnda.