En skugga av sitt forna jag
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Patrick Wolf

Popaganda

Betyg: 3/10

Patrick Wolf är inte vad han en gång var. Det var 2007 i den värmländska kärleksskogen som hans ord blev psalmer och den då anorektiska popkroppen tillika Wolf blev kallad ikon. Gudaförklarad för sitt syndiga beteende, musikaliska virrvarr och en show som skulle kunna sluta precis hur som helst. Jag minns det som om det vore igår. Hur han tog oss med storm, fick våra hjärtan att rusa och hur han slukade hela Apollotältet till ett extasliknande sinnestillstånd. Nu är det en föreställning för närmast sörjande. Korståget är över.

Det är tragiskt, men inte förvånande. Sedan han lämnat den snåriga electronican har det gått utför. Det har dalat med de pompösa popmelodierna han försöker sig på. Sedan The Magic Position finns det inget att jubla över. Därför blir det ett anitiklimax när majoriteten av setlist bjuder på material från de senaste skivorna. Men det handlar inte enbart om de intetsägande popmelodierna som susar förbi oss. Trots att han försöker, blir han enbart en skugga av sitt forna jag. Publikfrieriet har han inte tappat, men det är inte samma vilda upptåg som fick puberatala tonåringar att gråta av glädje när hormostinna Patrick mässade. Den där gnistan som han länge varit ett med, är som bortblåst. Kvar hittar vi en skugga med falsksång och missade takter.

Att det dessutom är glest mellan leden får det inte att lyfta. Inte ens paradnummer som The Magic Position. Förvånad och överrumplad blir jag av älskvärda To The Lighthouse. Det är nästan så att jag hoppas på Teignmouth och The Childcatcher. Det mörka epileptiska ruset som skulle kunna rädda den här aftonen uteblir. Och återigen landar vi i hans popträsk med avslutande The City och House innan A Boy Like Me stänger hans egen avrättning.

Foto: Magnus Olsson