”..en utmärkt start på Way Out West 2010.”

När jag till slut kommer in på Park Lane är jag blöt från topp till tå. Håret består numera av tio vattenslingor och tröjan blir en del av resten av kroppen. En och en halv timme tidigare har jag efter ihärdigt köande märkt att jag tappat plånboken och tvingas därför vända i dörren. En febril och febrig jakt senare är jag tillbaka. Ostmackan på morgonen – mitt enda bränsle för dagen  – börjar med fysisk hjälp tala om för mig att jag idag inte skulle platsa i någon hälsobilaga.Således är det ingen uppladdning av rang jag har framför mig när Caribou går på scenen och börjar den eviga jakten efter det perfekta ljudet, också kallat utdraget soundcheck.

Park Lane är förstås fylld till bristningsgränsen. Utanför står folk och huttrar i klasar men inne på klubben är det svårt att överhuvudtaget röra sig stundtals. Och så någon gång efter att The Knifes ”Heartbeats” tystnat sätter de igång, tillsammans med fler instrument än musikskolan någonsin erbjöd. Caribou gjuter för varje ton som spelas in det faktum att Daniel Victor Snaiths electronicaprojekt inte har någon som helst motsvarighet. När kvällens huvudperson tillsammans med utmärkt kompband virvlar igång fantastiska ”Leave House” är det inte bara på ett sätt hypnotiserande. Det visuella har alltid varit en viktig del i Snaiths arbete. Här används en duk med bilder på ett inte alls så innovativt sätt som jag hade förväntat mig, men det finns ändå en känsla av mystik över hela framträdandet.

Hela bandet framstår som tagna från rymden. Snaith, där han står med huvudet snett uppåtlutat och sjunger mot taket. Trummisen, som ju längre det lider mer och mer framstår som en blandning av Matt Tong från Bloc Party, Orri från Sigur Rós och Superman. Halvvägs in har han fått mig att förstå att Caribou live till stor del lutar och litar på trumsetet. ”Sun” dras ut till en never-ending-story där man känner varje trumnedslag. Hans tendens att ofta sträcka upp handen i luften innan skapandet av den dödande musikrysningen gör parallellen till en superhjältetrummis svår att koppla bort.

Caribous svaghet är att låtmaterialet tillåter stundtals ofokusering. Där deras musik snärjer till ett transliknande tillstånd i de bästa stunderna finns tyvärr flera dippar under spelningen, där ett samtal med grannen hos många verkar vara precis lika intressant som att hålla koll på vad som sker på scen.

Avslutningen är en lektion i hur man får schizofreni att låta bra. Dessförinnan hinnar man dessutom med otroliga ”Jamelia”, med sitt makalösa berg- och dalbanecrescendo och vokalattacker som är helt genomskinliga. Allt blottas.

Man cementerar min tidigare känsla av att Caribou är något av det mest intressanta på musikhimlen just nu. Samtidigt som uppträdandet också visar varför han inte är större än vad han är. Det är ändå en utmärkt start på Way Out West 2010. Genialitet i små multiinstrumentala doser.

Text: David Winsnes

Foto: Magnus Olsson