Enformigt och segt

Danmarks bästa bidrag till indierockscenen stavas Mew. Deras internationella framgång är inget att skämmas över, då deras drömiska indierock sköljer över själ efter själ. Nu var det dags för Sverige att återigen få sig en dos av Danmarks finest när de kliver upp på stora scenen, Fiesta!

Vi är många som sett de fantastiska liveklippen på youtube, och drömt oss bort. Nu var dagen kommen, då vi själva skulle stå där och njuta och gråta av lycka. Så blev det inte riktigt. Ödmjuka, och stiliga gör de entré inför en ett halvfullt Fiesta, men folket anländer när första tonen drar igång. Men, ljudet. Det hörs inte, det känns inte som det där man hade förväntat sig. Det finns artister som låter bättre live än på skiva, idag är Mew inte i närheten av dem. Det blir för mycket bas, och för enformigt trots att man blandar såväl nytt som gammalt. Sången lyser inte igenom som solen gör genom molnen, den är bakom bom och galler.

De har så mycket mer att ge, och det är inte förrän i extranumren de kommer upp i sin fulla kapacitet. Till slut kommer den, låten jag väntat på, 156, och ja det är sådär fantastiskt. Hela konserten får ett uppsving, men som helhet är det fortfarande knappt godkänt.