Ennio Morricone
Stockholm, 28/11 – 2016

Ennio Morricone är en av filmmusikens stora pionjärer och har ett 500-tal uppmärksammade kompositioner på sitt samvete. Med sitt unika tonspråk och fantastiska känsla för att synkronisera sin musik med vad som sker på vita duken är den blott 88-årige italienaren en levande legend. Kvällens framträdande är hans första på svensk mark någonsin, och stämningen både i och utanför Globen är påtaglig. Kön ringlar sig nästan en kilometer bort bara minuter innan utsatt tid.

För att kunna göra en spelning enbart bestående av musik komponerad för en helt annan kontext krävs det att verken kan stå på egna ben. Morricone är, precis som Hans Zimmer som också trillar in i Globen nästa år, en sådan filmmusikkompositör vars skapelser ibland överskiner filmen de är med i, och således kan framföras fristående från sin originalkontext. Morricone väljer att inte visa några som helst klipp från filmerna under spelningen, något som enbart stärker det faktum att det är musiken vi är där för att höra. Hans musik, som han har förgyllt världen med i 60 år.

Tillsammans med en fullskalig orkester, en stor kör och ett rockband står Morricone längst fram på ett podie på scen och dirigerar vartenda musikaliskt skeende. Eller står och står, är man 88 år är det helt okej att stundals sitta ner på en pall och dirigera därifrån. Att det däremot är Morricone som leder kvällens framträdande råder det inga tvivel om. De allra flesta stora mästares kompositioner går enbart att höra genom noterna de skrev ned och med dirigentens tolkning. Det är därför påfallande mäktigt att höra Morricones musik precis som han vill ha den, och inte som en extern dirigent väljer att tolka den.

Musikaliskt bjuds vi på väl valda delar ur Morricones karriär. Både obskyrt och välkänt betas av: musik från den italienska filmen H2S som mig veterligen fick noll genomslag utanför Italien blandas med alla magiska Sergio Leone-samarbeten. Som allra bäst blir spelningen under de sistnämnda, som alla framförs efter varandra. Att höra klassiska Ecstacy of Gold med den här uppsättningen är helt enkelt övermäktigt. Övriga ljuspunkter blir The Mission-trilogin (Gabriels Oboe, Falls och On Earth As It Is in Heaven) vars härligt episka stämning gör sig väl i kontrast med övriga spår. Det ska dock sägas att allt inte gör sig lika bra som de två sistnämnda delarna, musiken från till exempel The Red Tent är inte alls lika anpassad för att framföras i ett sådant här sammanhang. Nog för att den gör sig bra i filmen, men den står inte lika självständigt live som mycket av det andra materialet.

Efter att ordinarie set är genomfört återvänder Morricone hela tre gånger upp på scen igen, och firar av både The Ecstacy of Gold och On Earth As It Is in Heaven ytterligare varsin gång. Är man 88 år så spelar det ingen roll att man redan har spelat en låt – vill man spela den igen så gör man det. Det är en mäktig och stor hyllning som Ennio Morricone genomför ikväll – till sig själv, sitt artisteri och filmmusiken i stort.