Last.fm säger post-hardcore. MySpace säger Dub/Happy Hardcore/Rock. Andra säger Screamotronica. Jag själv varken vågar eller orkar bemöda mig med att sätta en etikett på Enter Shikarioch deras musik.
2007 var året då bandet visade sig som en kaxig uppstickare i musikvärlden när man, efter ett par frekvent nedladdade singlar, gav storbolagen fulfingret och släppte sin debutskiva under eget bolag. För detta i kombination med sin nyskapande musik premierades bandet förstås och Enter Shikarifick sin beskärda del av utmärkelser från olika musikmagasin.
Öppningslåten System… på A Flash Flood Of Colour lovar mycket och skapar en förväntan på resten av albumet med sin försiktiga synth och gitarrer som bygger upp mot något som man hoppas på kan bli storslaget. Men resultatet blir nedslående då man inser att låten bygger upp mot det andra spåret …Meltdown.
I jakten på ett framgångsrecept har Enter Shikari lämnat de, i sammanhanget, lättare synthslingorna från debuten Take To The Skies och börjat utforska längre bort från hardcorens ”comfort zone” och gjort precis som Britney Spears och Korn genom att experimentera med den ack så populära dubstepen. Till bandets försvar så började man med detta redan 2009 med den måttligt hyllade skivan Common Dreads. Men det är först på A Flash Flood Of Colour som man dragit det till sin gräns.
Det har skrivits innan på den här sidan att genreöverskridande musik är det nya svarta. Och även om det faktiskt skapats fantastiska genrehybrider på senare tid så blir det inte alltid helt lyckat när man blandar för blandandets skull. Lite som vitlöksglass eller Kalles Banankaviar.
Precis som många andra screamo eller post-hardcoreband står Enter Shikarioch balanserar på löjets rand. Man ventilerar någon sorts själlös ungdomlig ilska och försöker rikta den mot de stora globala problemen så som krig, miljöförstöring och allmänna orättvisor. Man följer allt paragrafstroget och framställer sig själva som den, av överheten, förtryckta massan som håller på att resa sig och betonar detta med screams så fort tillfälle ges.
Det är med låtar som Sssnakepit som man låtit omdömet ge efter för experimentlustan och introt blir någon sorts musikalisk skolmats-pyttipanna. Det är även i den här låten som man myntar uttrycket ”Yeah, yeah we’re nice guys. UNTIL WE’RE NOT” Det är inte direkt några ”lyrical poets” man har att göra med och det är svårt att faktiskt beröras av det som sjungs när man har passerat tider av hormonsvallningar och tjuvrökning.
Dubstep fungerar bra i endast ett forum. Och det är i egenskap av dubstep. När man plockar det ur sitt sammanhang så blir det mer som regel än undantag något illasittande och krystat.