Erfaren nykomling – Nomad satsar allt på rött

”Psykoanalys av mitt störda sinne / ensam, det var mörkt där inne”

Under tiotalets början gjorde han sig ett namn på den svenska battle rap-scenen och blev snabbt en av de mest fruktade motståndarna. I samma veva bildade han den zebra-klädda gruppen Som Fan. Nomad är Lundasonen som är tillbaka för revansch. Tillsammans med producenterna Pure P och Almkvist så har ribban skruvats fast i skyn och nu satsar han allt på en hand. Vi har träffat den erfarne nykomlingen. 

Vi har även fått äran att presentera en förhandslyssning av ett spår från Allt på rött. På självaste Alla hjärtans dag kan vi ge er den mest oromantiska kärlekslåten någonsin: RomCom. Hela minialbumet släpps den 18 februari.

”Jag ville göra en låt som beskrev kärleken mellan mig och min flickvän på ett sätt som var vackert men inte corny. Något av det svåraste som finns om du frågar mig. Det började med att jag hade melodin och raden ”det här e ingen romcom” i huvudet under en semester. När jag var tillbaka i studion några veckor senare så förklarade jag idén och melodin för Pure P och Almkvist och de pushade mig till att våga sjunga, inte bara i refrängen utan i hela jävla låten. Efter en intensiv session hade vi grunden till den 33 bpm’s ballad som nu ska släppas.

Den har kallats den mest oromantiska kärlekslåten någonsin. Samtidigt tycker jag att det faktum att den är så rak gör den desto mer real. Det här är ingen romcom, men vem fan vill ha en sliskig gullehistoria? Det här är något finare, det är på riktigt.”

Jag möter upp Nomad på en bar i Stockholm med förhandslyssningen av minialbumet Allt på rött färskt i minnet. Under mina lyssningar så har jag skrivit ner ord som poppat upp i huvudet. Jag presenterar dem för rapparen. De inrymmer såväl ”Fågeln Fenix” som ”(Ett bristande) tålamod” och den gemensamma nämnaren för samtliga stavas: Hunger.

Var kommer den här hungern ifrån?

De orden du precis sa passar väldigt bra in på stämningen på projektet. 60 är nog den låten som sammanfattar det mest. Där finns lite av allt. Det finns besvikelse, det finns ambition, det finns hopp men det finns också den här tröttheten som jag började känna. Det hela kommer väl från samlade år av att hela tiden ge sitt yttersta. Att hela tiden ligga på och försöka skapa någonting. Och att gång på gång inte komma till den nivån som man vill vara på.

Det här projektet föddes mycket ur en tomhet som jag kände efter vårt debutalbum med Som Fan. Vi jobbade stenhårt med den i ett och ett halvt år och sen när det kom så kände vi inte att mottagandet var så enormt. Då skapades en tomhet hos alla tre och vi kunde inte riktigt fortsätta. Så jag kände att jag var tvungen att komma igång efter det. Jag började skriva på beats, som man gjorde förr. Alltså bara tanka ner instrumentals från amerikanska rappare och börja skriva på det. Så att jag kunde börja bygga hela låtar på det och komma igång med nya koncept. 60 var faktiskt den första grejen som uppstod så. Jag kom med den till Pure P och han vibbade med den som fan. Så vi började liksom i fel ände.

Tomheten som artisten pratar om har förvaltats till hunger. En hunger som kommer med ett element av prestationsångest. Nomad pratar om vikten av att ständigt hålla igång tankeprocessen, flödet och rösten. Men han pratar också om en prestationsångest kopplad till de mer praktiska aspekterna. När vi träffas så har nyligen RMH-bossen Babak Azarmi startat ett smärre krig mot landets majorbolag under hashtagen #hatarfortfarandemajors. Det finns en rådande irritation kring avtalsformer och hantering av artister som uppmanar en gör det själv-kultur. Men det finns också ekonomiska aspekter som kan vara svåra att ducka för. Med en ambition av att skapa ett fullskaligt koncept på sin yttersta nivå ställs det vissa krav. Krav som kostar pengar.

Hur föddes Allt på rött?

Jag och Pure P började experimentera i slutet på november 2014. Det tog sen fart under våren och när sommaren kom så kände jag att vi måste göra klart det här. Och i den vevan fick jag Stockholm Stads kulturstipendium vilket var en skänk från ovan eftersom jag inte hade någon plan. Så det har varit nästan nio månader av intensivt studioarbete. Parallellt med att pitcha det för bolag, försöka finansiera hela grejen och försöka bygga konceptet.

Det är svårt att få folk att investera när man inte är en stor, etablerad artist. Det säger sig självt. Nu blir det som att man måste etablera Nomad, även om folk känner igen mig sen tidigare projekt. Det är väldigt svårt att få någon att satsa pengar på nåt som är så, vad ska man säga, det är ju ganska eget så det finns ingen fåra som det kommer gå in på naturligt utan den fåran måste skapas. Och det är svårare. Sen hade vi kunnat signa för det, definitivt. Men vi hittade ingen deal som var förmånlig nog. Vi ville satsa och göra grejer på nivån av Fakka med mej-videon. Den sammanhållna visuella profilen ska vara hundra. Mix, master, allting. Och det fanns liksom inte utrymme för det. Det slutade i att jag till slut tog ett lån. Och finansierade skiten själv.

När bestämde du dig för det?

I slutet av sommaren. För då började det bli ett vägskäl. Vi ville inte sitta på det för länge och tappa peppen, att det skulle slå över. Speciellt när man är perfektionister. Då slutar man aldrig jobba på det. Och till slut har du version 23 på låten, det är ju inte samma låt. Originalkänslan är borta, den där stämningen man hade i studion är borta. Så jag kände att om vi inte gör något nu så kommer vi inte få ut detta som vi vill.

I december 2015 gästade Nomad radiokanalen East FM. Väl där passade han på att skicka ut en varning i form av en freestyle. Något som blev en snackis inom den svenska rapscenen. Förutom att presentera den råa, aggressiva stil som kännetecknar skåningen så berättade han också historien om den 19-årige Nomad som fick en kniv i ryggen.

Kan du berätta mer om den 19-årige Nomad som blev blåst?

Man kan säga att det var min första riktiga läxa i musikindustrin. Hur det ibland kan vara bra att skilja på vänskap och business. När jag gått klart gymnasiet började jag på ett projekt tillsammans med en vän till familjen. Som jag hade växt upp med, han hade funnits med sen jag var liten. Och han hade studio. Vi började samarbeta och jag var där varje vecka. Till slut jobbade vi fram typ ett album, vi var nästan klara. Och så hade vi dessutom material till ett mixtape som vi skulle släppa som hype innan. Så det var jävligt mycket material. Sen slutade han svara. När jag ringde, på mailen, på SMS. Jag kunde inte få tag på snubben. Så gick det längre och längre tid och jag blev mer och mer frustrerad. Men jag började också få lite distans till det. Och det var också i samma veva som jag kände att jag behövde lämna Lund för att må bra och utvecklas. Så jag flyttade till Oslo ganska hastigt. Och när jag var där i Oslo så satt jag och råkade komma över hans sida. Då såg jag att dude hade släppt projektet. Han hade släppt ett helt album med mina vocals på varje låt. Men han hade bytt ut mitt namn. Han hade satt sitt namn och ett fake-namn, så han hade hittat på en fiktiv rappare och släppt projektet. Och då fick jag bara spel, flipp, jag tappade det liksom. Men som tur var så befann jag mig långt ifrån. På nåt sätt så var nog det bra, att det blev en konfrontation som fick skötas över mail.

Jag fick bara visa honom vilket misstag han har gjort. Det är därför jag säger något i stil med ”jag hämnas genom att klättra och låter honom titta på”, att den bästa hämnden är att placera mig i en position över honom. Där han på något sätt vill komma tillbaka till mig. Vilket har hänt också, han har hört av sig. Vill begrava stridsyxan. Jag svarar inte. Men det var en bra läxa. Det visade mig att det, när det gäller projekt, ibland kan vara bra att ha lite säkerhet. Att ha sitt på det torra. Även om jag aldrig har jobbat med någon som honom efteråt. Men det var jävligt nyttig läxa.

Är det naturligt att omvandla ilska och besvikelse till energi för dig?

Jo, men det är mycket det som det till slut handlar om. Det är extremt viktigt för mig att kunna göra det. Det är jävligt lätt att bli slukad av mörkret och gå ner sig. Och även om jag gör det vissa dagar, vissa veckor så hjälper det att kunna få ut någonting. Få ner det, ta in det, kunna lyssna på det. Kunna dela med sig till andra som ger respons på det eller kanske känner likadant. Det är fett basic men det är egentligen vad musik handlar om. Delade erfarenheter.

Det känns som att den här typen av råa, aggressiva och mörka rappen absolut finns men ofta är riktad mot större strukturer snarare än den här personliga utsikten där du går in i dig själv?

Förut har jag också pratat om större strukturer, attackerat olika system, samhällskritik och så vidare. Men det har utvecklats till att jag känner att det bästa sättet att göra det på är genom det här egna, personliga perspektivet. Jag anspelar ju på strukturella problem fast jag pratar om mig själv. Bara en rad som ”labels bruka passa på oss / vakten fråga om vi hade pass på oss” är exempel på strukturella problem. Jag pratar om musikindustrin, jag pratar om rasistiska vakter. Men jag säger det inte rakt ut. Och jag säger inte ”fuck dom här vakterna” utan det blir ett mer subtilt sätt att angripa det.

Det blir lättare att greppa då också. Jag menar, om jag till exempel skulle skriva en låt om flyktingpolitik, jag hade inte vetat hur jag ska ta mig an det. Det är svårt att göra såna ämnen rättvisa, det är svårt att det inte blir generiska ”fuck systemet”-rader. Och det har vi hört. Det känner jag mig klar med.

Det jag känner att jag har lärt mig med det här projektet är att inte vara rädd för mörkret. Utan att bara gå in i det, stå där och acceptera det. OK, såhär känner jag faktiskt. Nu måste jag deala med det liksom. Och det blir ett sätt att gå vidare från det också. Jag har också grejer, i ett större perspektiv med Pure P & Almkvist, som är mycket mörkare än det som presenteras nu. Det finns ytterligare rum i det här som kommer utforskas. Men som jag inte kände att jag kunde öppna med. Utan jag behöver först introducera mig. Och sen kan jag utforska mörkret ännu mer.