Erik Lundin
Zebrapojken

25 mars, 2019
Recension av Linna Fogelberg
8

Ränderna på Adidas-jackan, att vara barn till en svensk mamma och en gambiansk pappa, att vinna grammisar men samtidigt behöva begrava vänner. I många avseenden är Erik Lundin just en zebrapojke. I första hand syftar begreppet på någon som aldrig lever sitt liv i en gråzon, utan alltid i en värld i taget. Författaren Karin Thunberg har beskrivit barns sorg som “randig”. Vid förlusten av nära och kära blir det för mycket att vara ledsen hela tiden, så barn tenderar i stället att snabbt hoppa mellan lekfullhet och sorg. På Erik Lundins debutalbum är det i just den sortens känslomässiga kontraster kärnan ligger.

Rapparen från Västerort har alltid varit ärlig i sitt berättande, men på Zebrapojken är hans historia personligare än någonsin. Albumet ges ut på Lundins egna skivbolag Mansa Banda Music, och båda hans föräldrar lånar ut sina röster på låtar. Det första spåret Fjärilar i magen börjar med en fältinspelning från en gata som enda bakgrundsmusik. Ur det tysta sorlet uppstår Erik Lundins röst, och han gör det klart för oss att det är här han kommer ifrån. Vi får lära känna honom från barnsben, och hör att både oron och kontrasterna varit en del av hans liv från början. “Gick med butterfly och en Zippo / Utan kvitto / Skramla’ till en Calippo”. Under resten av albumets gång fortsätter Lundin berätta sin historia med brutal uppriktighet. Han berättar om våldet som uppstått mellan vänner, om drogerna, storebrodern som rycktes med i kriminalitet, den psykiska påfrestning han levt och lever under. Men han berättar även om hopp för framtiden, kärleken han har för sina nära, och en Mai Tai till utsikten av en skyline.

Textmässigt är Erik Lundin en av Sveriges främsta poeter och historieberättare. Varje rad levereras med ordakrobatik, intellekt och självinsikt. Nu dom frågar är ett av flera praktexempel på just det. Erik själv har beskrivit låten som den “randigaste låten på skivan”, och den går just mellan att beskriva framgången han själv upplevt och våldet hans vänner fallit offer för. Hans beskrivningar av hemorten saknar aldrig nyans, utan ger perspektiv åt omständigheterna. Trots kärleken för människorna han vuxit upp omkring romantiserar eller ursäktar han inte deras kriminalitet, men ifrågasätter samtidigt polisens och politikernas roll i det hela. Även medias tendens att selektivt lyssna och rapportera kritiseras. Mitt bland klipska rim rappas: “Kan allt om minnesstunder / Kan allt om rättegångar / Har tappat räkningen på morden, de är jättemånga” – och det är här Erik Lundin är som råast. Morden liknas inte med något annat som är stort i antal, de är bara jättemånga. Hans förmåga att balansera påhittiga rader som “Brukade jaga degen / Nu finns Erik mitt i smeten / Och hälsosamma gäris vill ha Erik i dieten” med stunder av genuin förtvivlan är vad som får lyssnaren att innerligt känna delar av den uppgivenhet och sorg som han själv bär med sig.

Nisj och Måns Lundberg ligger bakom produktionen på Zebrapojken, och introducerar minimalism på de ställen som tidigare skulle fyllts av samplingar. Den avskalade approachen som bygger och river för att skapa dynamik hindrar Eriks texter från att verka pekorala, vilket är livsviktigt för en skiva som denna. Vi kunde dött hundra gånger står ut i sitt sätt att använda just kontraster mellan känslor. Till vad som påminner om det somriga musikspåret i Robyns Beach2k20 rappar Lundin om våld och rädsla. “Slutstationer, snutstationer / Öppna gatan, sju patroner, mitt på dagen / Ljusa toner, blåa lampor / Hoppet slocknar, hatet vaknar bredvid nåns skjutna broder”. Att leka med lyssnarens uppfattning av Lundins berättelser gör albumet än mer kraftfullt och låter olika låtar blomstra efter olika många lyssningar. Zebrapojken blir därför aldrig monoton, och fortsätter ge lyssnaren mer och mer med tiden.

Trots den stora mängden smärta Erik Lundin väljer att dela med sig av så ryms även hopp på Zebrapojken. Den avslutande låten Jag räcker handlar om psykisk ohälsa och gestaltar konsekvenserna av att leva i så mycket otrygghet som Lundin uppenbarligen gjort, men lyckas ändå låta som ett segervarv. Till tonerna av hans pappas vaggvisa påminner Erik sig själv och alla som vill lyssna om värdet som finns i honom och andra, oavsett pressen vi lägger på oss själva. “Ni alla är fenomenala så ställ dig i spegeln och säg till dig själv att jag räcker.” Mitt i tumult och ångest lyckas Erik Lundin ankra sig i en känsla av trygghet. De svarta ränderna må vara beckmörka, men när de vita väl kommer badar han i dem, och det räcker.

Skivbolag: Mansa Banda Music AB

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1183 [name] => Erik Lundin [slug] => erik-lundin [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1184 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 50 [filter] => raw ) )