Efter en första genomlyssning av Have Some Faith In Magic är jag totalt frälst. Löjligt överlyrisk skriker jag inombords att jag redan har hittat 2012 års bästa album. Det är svårt att sätta ord på det som är så bra men jag tror att det är Errors förmåga att projicera så många olika känslor på så kort tid. Samtidigt så blir det aldrig stressat eller rörigt. Bakom varje tangent, bakom varje sträng eller slag på cymbalen så finns så mycket liv. En kraft som gör att man med mycket små medel lyckas skapa storslagna arrangemang med så många vinklar och vrår att man kan återvända till många av låtarna i oändlighet. En låt som Holus Bolus är ett bra exempel. Man kan lyssna på den drivande trumman och få en känsla. Nästa gånga så är det den svepande synten. Den genomträngande gitarrmelodin blir stygnen som syr ihop det blödande såret där alla känslor läcker ut. Men det blöder på ett bra sätt och lika snabbt som man gör snittet i Pleasure Palaces så vårdar man det och inger hopp med tempoväxlingen i 105:e sekunden. Oftast går låtarna in i varandra, obemärkt, och blir till min tillvaros bakgrundsmusik som förstärker intrycken. Enformigt eller ointressant blir det däremot aldrig. Blank Medias hypnotiska matta av ljud ger ett helt annat intryck än Earthcores iskalla synt.
Sporadiskt mässande är det enda som påminner om en mänsklig röst. I ett musikklimat där i princip vem som helst kan skapa musik på laptopen har just rösten blivit den främsta autenticitetsmarkören; den som utmärker nästa hajp. Att Errors ljudbild saknar röster blir därför så otroligt befriande, för detta är heller inte blygpop. Det är organiskt levande och ibland urartande till malande jam som i Magna Encarta. Något som får mig att hoppas på bandet även live. Att nämna referenser är enkelt men på något sätt så känns det irrelevant. Errors skapar sin egen värld och med den sina egna regler. Instrumentell musik kan vara så otroligt intetsägande. Den kan också vara jävligt bra, som Errors.