Den kanadensiska elektroduon Essaie Pas producerar i princip porträtt av människans innersta känslor – musik som sträcker sig mellan en rad olika former och tillstånd. Med bland annat tre lovordade soloalbum i ryggen, liksom fjolårets allhärskande nervslakt/änglautrop till ljudkonstsamarbete Whatever Makes You Feel Safe med Berlinbaserade Invisible Church, utgör Marie Davidson allena en stjärna på den experimentella himlen. Främst rör själva det experimentella i viss mån Davidsons egen identitet – en klassisk strid som under hennes rika karriär mynnat ut i poetiska texter och låtar av växlande karaktär: från gothartat mörker i dess tyngsta, om än rakaste form (Je ne t’aime pas) till ett mer dansant format som, trots sin allvarsamma prägel, går mot det elektropoppiga hållet.
Egentligen kräver Davidsons ord och ljuden hon binder ihop separat uppmärksamhet för att verkligen tilldelas rättvisa, framför allt i denna upprorens tid: ”Is it that you feel superior behind a costume of indifference? / In the middle ages, people used to wear claoks, it’s 2016, get real”. Marie Davidson, precis som artister som Anna von Hausswolff eller Kedr Livanskiy, får en att vilja äga sin strid, sin kropp och sina sinnen på ett sätt som är långt ifrån självklart att en människa får göra.
Tillsammans med partnern Pierre Guerineau står Davidson bakom Essaie Pas femte LP i form av sexspåriga New Path, som i stil med delar av deras föregående arbeten stundtals känns som en ren skräckassociation. Det känns lite mesigt att varna de som sitter ensamma i en mörk lägenhet (undertecknad) men helt seriöst: heads up, framför allt för Substance M och den sex och en halv minuter långa New Path. Varningen kommer dock förstås med skräckblandad förtjusning: det är kittlande att kunna blir dränkt i en känsla och bedövad i ett svep. Att kunna minimera och maximera sina tankar som siffror i en räkneapparat. Det känns så matematiskt och ångestladdat men samtidigt så rent – det slår ut allt annat utan att ens försöka.
Montrealmakarnas släpp är enligt egen utsago baserad på Philip K. Dicks dystopiska sci-fi-roman A Scanner Darkly från 1977. I boken skildras bland annat missbruk (huvudpersonen blir beroende av den psykoaktiva drogen Substance D), paranoia och alla de omfattande lidanden som följer. Det är en förhållandevis ovanligt specifik referens men i linje med övrig gestaltning signerad Guerineau och Davidson (både som duo och åtskilda) är deras karaktärsfasta, svarta syntskapelser lika mycket snapshots av fruktan och psykologisk kamp på ett högst individuellt plan. Sin pik når New Path, även om konkurrensen från cellpsykosen i slutet är hård, under Complet Brouillé som inleds med ett litet skratt. Det är ett skratt varken åt eller med oss; varken elakt eller roligt; det är där för att rapportera något från vårt innersta. En latent oro, panik, likgiltighet, lusten att bryta sig loss, skräcken i att inte kunna. Eller något helt annat?