Essensen med musik
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Sigur Rós

Berlin Festival

Betyg: 10/10

”Takk, Berlin”. Det är allt de säger till publiken. En gång. Mer behövs inte. För Sigur Rós kommunicerar inte med ord. Det vet alla som någon gång har blivit förtrollade av den abstrakta verklighet som den isländska trion bjuder in till genom sin musik. Att bandet nått sådan storhet utanför sitt hemland och det faktum att Jónsi ofta sjunger på sitt påhittade språk Vonlendska är bevis nog på att Sigur Rós storhet inte ligger i verbal kommunikation. Det är bara det här bandet som kan uttrycka så enormt mycket utan att lyssnaren förstår ett ord.

Xylofonintrot till Í Gær bjuder in till en scen full med levande ljus, som för att värma oss som står ute i kylan och känner det duggande regnet mot våra pannor. Ný Batterí sänker sig som en slöja över Berlin, samtidigt som skyarna ovanför färgas mörkgråa. Domedagskänslan letar sig in i bröstet när Jónsi med sin ensamma röst likt en profet förutser en mörk framtid till svävande stråkar och avantgardistiskt blås. I samma stund som Orri Páll Dýrason lyfter sina trumstockar och låter dem falla mot cymbalerna drar Georg Hólms bas in som ett mullrande åskväder och Jónsi fullkomligt slaktar sin gitarr med stråken. Någonstans letar sig en trumpet in och förgyller den redan gigantiska ljudbilden, innan den flyter ut i intet och Glósóli tar vid. Det inledande klockspelet för tankarna till en speldosa och backdropen visar svartvita animationer av människor som svävar uppåt mot himlen, innan allt mynnar ut i en explosion som är så mäktig att jag tappar andan. Efter några minuter tonas allt ner igen, och speldosan återvänder som för att försäkra oss om att allt är bra igen, efter att den storm vi nyss bevittnat har bedarrat.

Scener där en man drunknar dramatiskt utspelar sig på backdropen i Sæglópur. Av någon anledning är det under denna låt jag slås av att den samling individer som står på scenen tillsammans spinner en magisk tråd på musikens vävstol, här och nu. Enbart för oss, och med en sådan oerhörd inlevelse. En dykare räddar den drunknande, och från ingenstans så slår den till. Hoppípolla. Sigur Rós odiskutabla signaturmelodi, lika barnsligt enkel som lekfullt uppiggande fyller den hela festivalens luftrum med sin oslagbara pianoslinga. I efterspelet Með Blóðnasir får Jónsi hela publiken att sjunga med, och vi blir alla en del av det tidlösa ljud som kommer eka ut i evigheten. Lika evig som den ton Jónsi håller ut i Festival, innan han efter säkert två minuter tvingas släppa in ny luft i lungorna samtidigt som publiken storjublar.

Spelningens första och enda låt från årets fantastiska nysläpp Valtarí är också den bästa: Varúð. Pianot som låter som om det kom  från 1970-talet lägger sina ackord, och jag tar ut mina öronproppar för att ingenting ska stå emellan mig och ljudet. Utvidgningen slutar inte, inte ens när crescendot hotar att krossa trumhinnorna slutar Sigur Rós att utöka med fler element. En till trumpet. En till pianoslinga. Ett annorlunda stråkparti. De slutar inte. Inte förrän allting imploderar och Georg slår med sin stråke på basen i det omisskännliga introt till Hafsól, där de två kvinnorna från stråkkollektivet Amiina briljerar i det våldsamt höga tempot som byggs upp för att sedan nå sin kulmen i en ändlös kavalkad av ljud.

Men avslutningen slår allt. Det finns helt enkelt inget bättre sätt att stänga en spelning än med Untitled 8/Popplagið. Jónsis smärtsamt vackra stämma är så oerhört levande. Den äter sig in i mig, stundtals så skör, stundtals så stark att ingenting kan stå i vägen. Efter minuter av andlös uppbyggnad leder ett kort parti av ensam bas oss ner i avgrunden, där allting briserar i en grande finale som saknar motstycke. Rundgången fortsätter ringa i öronen långt efter att Sigur Rós gått av, och de lämnar oss med en känsla av tomhet. Efter allting som uppfyllt oss, rivit upp sår, slickat dem rena och läkt dem igen, fått oss att känna, letat i vårt inre och lett oss mellan emotionella svängningar så kontrastrika att vi både vill skrika, skratta och gråta på samma gång.  Efter allt det, är vårt inre helt tomt.

Sigur Rós är det som är essensen med musik. Varför jag lyssnar. Varför jag värdesätter denna konstform så högt, och lägger ned så mycket tid och energi på den. Jag känner Jónsitröjan som jag köpte på Way Out West 2010 mot mitt bröst. Den spelning som jag tidigare värderat som den bästa i mitt liv. En fråga ekar i mitt huvud. Var det här bättre?

Jag behöver inte ens fundera.

Foto: Berlin Festival/Press/Stephan Fald