Ett charmigt Noah And The Whale på Way Out West

Noah & The Whale, Way Out West

Betyg: 8/10

Ända sedan jag upptäckte Noah & The whale för ett par år sedan har lyrikens och tonernas inre samklang varit det som lockat och trollbundit mig till detta melodiösa folkrock och indiepopband.  Efter tre skivor har bandet utvecklats och ljudbilden och innehållet har bitvis förändrats. Men i grund och botten är bandets kärna kvar. Låtarna handlar om brustna hjärtan, carpe diem och om hur allt till sist brukar lösa sig. Måhända aningen klyschigt, men i Noah & The Whales regi och i Slottsskogens soldränkta grönska funkar det intill smått perfektion. Gruppen bjuder på en timme av harmonisk och trivsam pop där dystra texter blandas med glada melodier. Det är gitarr, fiol och frikyrkliga synthslingor och trivsamhetsfaktorn är hög.

Gruppen, med Charlie Fink i spetsen, inleder konserten med den lugna och smått episka Give a little love från bandets debutalbum. En smakfull och stillsam inledning. Som vanligt ser gruppen lika prydliga ut som de låter. En visuellt tilltalande upplevelse med brittisk elegans och perfekt skurna kostymer.

Bandet har efter tre skivor en rad hits på sin repertoar och de flesta spelas. Publiken jublar till 5 years time och Blue Skies, charmas av en tolkning av Robyns Call your girlfriend och förförs av de nyare låtarna som Tonights the kind of night, Life is Life och avslutande L.I.F.E G.O.E.S O.N. Det är en uppvisning i feelgood-musik.

Som vanligt bjuder alltså Noah & the Whale på en lättsmält indiepop. Tydliga referenser går att dras till band som Vampire Weekend eller Belle & Sebastian. Men Noah & The Whale lägger till ytterligare ingredienser och folkrock a la The National eller Mumford & Sons. Tillsammans bildar stilarna en fin harmoni och ger Charlie Finks och hans band en ytterligare och djupare dimension. Intressant, melodiöst och relativt unikt är namnet.

Lördagens spelning har ett ganska banalt upplägg. Det är lite, men enkelt mellansnack och inga estetiska eller visuella abnormiteter. Men bandet tar gärna ut svängarna, den tidiga eftermiddagstiden till trots. De hoppar, rockar och springer omkring, basisten Matt Owens i täten och fiolisten/pianisten Tom Hobdens tätt bakom. Bandet låter också de mer udda instrumenten som fiol ta plats och effektiv färga ljudbilden. Resultatet blir hänförande och medryckande. Publiken stortrivs och det verka spela mindre roll att ljudet låter lite halvkrassligt eller att ena piano-stativet går sönder.

Bandet, publiken och jag njuter av den svenska sensommarvärmen och den stora Way out West-publiken. Noah & The Whale levererar en timme med trevlig och lättsam folkrock; en perfekt uppladdning inför kvällens betydligt intensivare akter.

Foto: Magnus Olsson