Ett Coachella i miniatyr

Järntorget är öde, Vasagatan har aldrig varit så stilla som nu. Way Out West 2010 är över. 25 000 sålda biljetter, och utsålt för fjärde året i rad. Imponerande. Särskilt då många andra festivaler går på nock. Inte Way Out West, för det här är en festival som satsar på kvalité och exklusivitet. Håkan Hellström exklusivt med en specialspelning, är kanske den viktigaste pusselbiten, men i helhet hittar du inte många band du kan se land och rike.

Det hela började med Caribou på Park Lane på torsdagskvällen för att sedan avslutas med Die Antwoord på samma plats. Och aldrig någonsin har Park Lane mött så många stuprörsjeans och popsnören. Men vi hängde inte bara på klubbar, den största tiden spenderades i Slottskogen där Håkan, The National och Jónsi stod för de där oförglömliga ögonblicken. Jag kan fortfarande inte släppa Håkans spelning, Matts röst och Jónsis mästerliga avslutning med en förlängd version av Grow Till Tall.

Och när tankarna redan är i Slottskogen, går det inte längre att blunda för likheterna med amerikanska Coachella. Det finns stora likheter i artistutbudet ( läs Pavement, The xx, Beach House, Local Natives, LCD Soundsystem och Jónsi) för att bara nämna några. Men det stoppar inte där. Coachella är ett mecka även för kändisar, något som Way Out West också lyckats anamma. Alexander Skarsgård och flickvännen Kate Bosworth kunde ses i publikhavet, precis som Kirsten Dunst. Men inne på pressområdet hängde både en och annan svensk artist, troligen skymtades både Gustaf Norén och Moneybrother i baren. Dock finns det mer likheter dem emellan än stor satsning på exklusiva kvalitetsmusik och kändisvarning. Platserna där magin sker är minst sagt vackra. Coachella utspelar sig mitt i öknen omringat av berg, det är troligen oslagbart, men Slottskogen är minst sagt vackert. Att båda festivalerna genomsyras av proffsighet, råder det ingen tvivel om.

Men det finns även sidor hos Way Out West som bör utvecklas. Först och främst stavas det klubb. Klubbspelningarna innebar köer värre än på Ica Maxi en lönehelg. Och klagosången var påtaglig. Många blev irriterade för att ha missat ”sin” favoritartist, trots köande i flera timmar. Mest synd om är det om de som köade över 3 timmar för att få se Tallest Man On Earth, utan att komma in i Annedalskyrkan. Så det är många som vill se en förändring, frågan är dock om det kommer att ske. Vissa föreslog en extra dag i Slottskogen, medan andra hoppades på större lokaler ( Lisebergshallen, Brew House och Trädgårn). Återstår helt enkelt att se hur man kommer agera. Nytt för i år var dock stayoutwest twittern där man kunde kolla köerna till de olika klubbarna.

Det var inte bara vad gäller klubbar som man fick köa, även entrén var en långsam process. En till lite mindre entré, vid Linnétältet hade lättat trycket, då den hade kunnat varit i hyfsad anslutning till spårvagnsstationen Botaniska Trädgården.

I sin helhet var det dock en succé. Jag saknar redan känslan av att springa uppför trapporna på Pustervik, springa efter taxi vid Linnéplatsen, den euforiska allsången på Park Lane, äta baconkorv på 7-elevn klockan tre på natten, och alla överfulla spårvagnar. Tack för i år, men vi ses redan nästa år.