Ett kärt återbesök av Fleet Foxes

Fleet Foxes, Way Out West

Betyg: 7/10

Ett kärt återbesök var att vänta på Azalea runt halv sju-tiden under fredagen. Sist dessa skäggrockare besökte Göteborg gjorde dem en bejublad spelning inför ett fullsatt Linnétält. Under den här tiden har man nu hunnit släppa en ny skiva och i och med den avancerat ett snäpp scenmässigt.

Tyvärr tycker inte jag att man hanterar detta avancemang så som jag hoppats. Publikmässigt är det ingen tvekan om att scenen är den rätta. Fleet Foxes drar mycket folk, ingen tvekan om den saken. Men när man utelämnar några på förhand givna låtar och ersätter dessa med mindre kända spår uteblir den magi som jag hade förväntat mig. Visst, emellanåt lyfter det rejält. Slutklämmen är sådär fantastisk som jag faktiskt föreställt mig när jag lyriskt lyssnat igenom Helplessness Blues. Och bara det räcker egentligen för att man ska vara någorlunda nöjd. För när bandet har sina bästa stunder är det svårt att bli besviken.

Jag kan dock tycka att man inte riktigt håller hela vägen. Spelningen som helhet blir lite för enkelspårig, dock med tidigare nämna undantag. Jag vill ju att det ska vara sådär fantastiskt hela tiden. Men vid närmare eftertanke är det nog för mycket att begära, och också någonting som skulle ta bort den härlighet som infinner sig när Fleet Foxes når de här topparna. Exklusiviteten är ibland det som bidrar till det fantastiska. Och det fantastiska är ändå det som jag bär med mig från den här spelningen.

Foto: Magnus Olsson