Ett stormigt band, en stum lokal
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Caspian

Fängelset, Göteborg

Betyg: 7/10

Det finns få band som spelar instrumental rock med sån frenesi som Massachusetts-bandet Caspian. Där många andra låter det kraftfulla fungera som ett gästande komplement till det mer permanent lugna är Caspian annorlunda. Deras kärna är ett kompakt oväsen som påminner om ett mer melodiöst Mogwai. De låter lugnet söka upp orkanen snarare än tvärtom.

När Caspian för andra gången i år besöker Göteborg och Fängelset blir det tydligare än någonsin. Med tredjegiven Waking Season i ryggen, kvintettens främsta verk till dags dato, ställer de fram instrumenten och inleder vad som bäst kan beskrivas som ett intensivt träningspass med musik man inte alltför ofta hör på gym. De tre gitarristerna kastar sig runt och genomför diverse möjliga och omöjliga akrobatiska rörelser till en ljudvolym som stormar uppåt.

Caspian spelar fem låtar från nya albumet – däribland den albuminledande stjärntrion Waking Season, Porcellous och Gone in Bloom and Bough (även om dynamikmonstret Halls of the Summer gör sig bäst) – populära Some Are White Light från fullängdsdebuten och fyra stycken från Tertia, däribland den självklara avslutningslåten Sycamore. Men det som lyfter kvällens spelning från turnélivets sedvanliga lunk är den totala tystnad som präglar Fängelset. De två enda ljuden jag hör som härstammar från annat än bandet och applåder är en dörr som slår vid två tillfällen och en tjej som viskar till sitt sällskap att det ser ut som att medlemmarna precis kommit ut ur duschen (det gör det, svetten flyger i takt med de nickande huvudena). I övrigt: total stillhet. Tillfällena då huvuddelen av Caspians ljudbild går ner i varv och lämnar utrymme för ett bräckligt gitarrkomp blir därför så mycket viktigare. Såna möten sker i upptakterna av Porcellous och Sycamore och får en att önska att bandet hade närvaro nog att anpassa sig efter situationen – och kanske spela låtar som Vienna och Epochs in Dmaj – istället för att koncentrera sig på de mer riffiga partierna.

Till slut känner sig Philip Jamieson manad att viska i mikrofonen att han aldrig stött på en så tyst och respektfull publik innan. Då ska man veta att Caspian de senaste åren varit ett väldigt frekvent turnerande band. När Sycamore blir deras farväl även för den här gången och fyra stycken musiker står och slår på trummor utplacerade som ensamma ljudkällor runt scengolvet, och Fängelsets invånare står stumma och beskådar, växer det tillsammans ihop till nya, vackra höjder.