Det klassiska feministiska slagordet “det privata är politiskt” är lika aktuellt i dag som alltid. Lever man i en politiserad, ständigt uppkopplad samtid är det ofrånkomligt – allting påverkas i någon grad av strukturer, normer och beslut andra fattar. Allt är politik, inte minst musik, och även om just “politisk musik” må vara en stämpel som sätts på var och varannan låt med någon som helst samhällskritisk underton finns det självklart band och artister som är mer politiskt lagda än andra. Everything Everything är ett band som ofta får motta politikstämpeln, och de har aldrig skytt den, vare sig med ord eller handling. Deras två senaste fullängdare fullkomligen badar i politiska under-, över- och mellantoner, med Jonathan Higgs ordrika texter sprängfyllda av samhällskritik, sarkasm och mörk humor som en krona på verket. Medan 2015 års Get to Heaven var en upprörd, hetsig och klaustrofobisk föraning om vad som komma skulle, kändes senaste albumet A Fever Dream mer uppgivet – ilskan var där, men någonstans märktes ändå en viss uppgivenhet över världens tillstånd.
Att kalla A Deeper Sea ett bihang till A Fever Dream är kanske en aning orättvist – den lyckas stå på egna ben överraskande väl för att vara fyra spår lång – men den genomgående känslan från förra höstens fullängdare följer ändå med i visst mått. Inledande The Mariana är ett vackert och suggestivt nummer som behandlar förekomsten av självmord bland män, och hur könsroller och toxisk maskulinitet genomsyrar världen som den är i dag – “Someone always has to be the man”. Breadwinner är något av en motpol – en manisk, Get to Heaven-lik komposition, en Blast Doors anno 2018, som ger en känga åt både makthavare, maktstrukturer och USA som helhet. Higgs, som utan tvekan hade tagit hem titeln som indierockens rapbattlare nummer ett med sina sardoniskt humoristiska skildringar, sparkar mot amerikansk nationalism, övertro på religion, ovetenskaplighet, avtrubbning mot våld – varje baksida av det Trump-styrda landet i väst. Det är sylvasst, välskrivet och engagerande på ett sätt som förekom så ofta på Get to Heaven men stundtals saknades på A Fever Dream. Och medan Tom Veks remix av tidigare släppta Ivory Tower inte direkt för med sig något nytt till bordet är däremot Don’t Let It Bring You Down ett mer än välkommet inslag i låtlistan. Inledningsvis behandlas Neil Young-klassikern från 1974 ganska traditionellt, men övergår mot slutet i en riktig urladdning, mycket tack vare ett Radiohead-doftande gitarrsolo signerat Alex Robertshaw.
A Deeper Sea är en värdig epilog till A Fever Dream, som till viss del fyller de luckor som gjorde att albumet inte riktigt fick den slagkraft det hade kunnat få. Originalmaterialet är som sig bör det starkaste, men Everything Everything visar också att de behärskar tolkningar av klassiker mer än väl. En EP på fyra spår har måhända inte de bästa förutsättningarna att lämna stora avtryck i musiksfären, men A Deeper Sea knyter åtminstone ihop säcken för denna period i bandets karriär, och lämnar efter sig en vetskap om att bandet inte tappat udden – hur dyster och nedslående vår samtid än må vara. Tvärtom verkar deras konst snarare näras av det faktumet. Vore det så att vi stod inför en stundande samhällskollaps skulle det åtminstone finnas en pytteliten tröst i att Everything Everythings musikaliska svar på situationen hade varit något alldeles särskilt. Men det har de såklart också potentialen att uppnå utan att världen går under.