Example, Playing In The Shadows
Betyg: 2/10
Med risk för att låta klichéartad så är det känslorna i musiken som jag letar efter; atmosfären som bildas. Ibland är det tvärtom, att musiken är det som lirkar fram en känsla hos mig, förstärker och påminner om att den fanns där hela tiden.
När jag lyssnar på Playing In The Shadows, Elliot John Gleaves tredje skiva så känner jag ingenting alls. Absolut ingenting. Jag inbillar mig att han låter som Mike Skinner för en nanosekund men skäms i nästa över att ens ha dragit en sådan parallell. Eller nej förresten, skäms är fel ord. Example förmår mig inte ens att känna skam över denna jämförelse. Jag känner ingenting.
Jag letar i texterna: en rad som ”Chillin in the batcave/ whilst listening to Nick Cave” i inledande Skies Don’t Lie (bara ett av många exempel på usel lyrik) borde göra mig arg. Men jag känner ingen ilska. Jag känner ingenting. Nej, varken ilska, förakt eller skam känner jag. Och kanske är inte heller detta med känslor Elliot Gleaves grej? Han vill kanske bara skapa banalt dunk som inte är ämnat för öronsnäckor utan överdimensionerande högtalare. Men varför har man då med en sentimental hallucination som pianomassakern Microphone? Antagligen för att tjäna pengar. Playing In The Shadows är så uttömd på känslor i hopp om 15 minuter i de kommersiella strålkastarna. Onekligen så har man lyckats då skivan har toppat diverse listor. Men jag står likgiltig. Jag känner ingenting.