F.N.Y om sin lovestory

I bruset av ett musiklandskap som verkar skita ur sig popsensationer på löpande band utkristalliseras F.N.Y – en hybrid mellan svensk R&B och elektronisk pop som vi inte hört den förut. En röst som är späd men sylvass och en gnutta gnällig slår sig sakteligen in och fram på svensk musikscen.

Hon skrev en raplåt och gav till Mange Schmidt, han tackade nej. Blev kär i en tjej som inte var gay. Begynnelsefasen av karriären för Stockholmsbaserade producenten och låtskrivaren Fanny Hultman som gömmer sig bakom F.N.Y har onekligen kantats av motgångar. Men sedan debuten med EP:n 4april till 3juni förra sommaren har mycket hänt på kort tid. Planen var egentligen inte att ha ett ”artistprojekt” eller ”bli en artist” men det blev så ändå. Woah Dad! nappade efter första lyssningen och resten formas just i detta nu.

– Jag är inte superhaj på sociala medier och sådär, vill inte gärna vara en kändis men jag gillar ändå att vara artist. Och jag gör det för att jag vill producera och skriva musik, för att det är det som är kul.

F.N.Y är ingen extraordinär solskenshistoria. Det är bara en äkta historia. Musiken är historierna som hon vill berätta och som vi vill lyssna på. I mars följdes EP:n upp av singeln Silvana om att vara bedövande, desperat kär i någon och inte veta om den är kär tillbaka. Och om den ens är gay.

Vi älskar och vi hatar och vi lider av det. Men ändå handlar alla låtar om just det – kärlek. Som att det är något nytt. Fannys låtar handlar om det med, men ur ett perspektiv skilt från normen av vad en lovestory är. Eller med vem den är.

– Att bli kär i någon är ju alltid så jävla jobbigt i början, det handlar ju om tajmingen och att två personer ska matcha, bli kära samtidigt och i varandra och sen ovanpå det att personen ska gilla samma kön är ju såklart ytterligare en faktor. Sexualiteten måste ju vara rätt med.

Upplever du att din läggning blir en profilering? Att branschen vill kategorisera dig utifrån den?

– Det är the curse av att vara tjej, folk vill alltid kategorisera. När jag skriver min musik om att vara gay är det bara min sida av en historia. Det är inte politiskt, det är bara min jävla story. Jag låter varken som Silvana Imam eller Veronica Maggio. Det är omöjligt att fylla Silvanas plats, hon är ett politiskt statement. Jag är bara någon som skriver om kärlek och så råkar den kärleken vara med en tjej. Bilden av lesbisk kärlek måste bli mer mångfacetterad.

Fanny omger sig nästan bara av kvinnor, samtidigt ser hon sin egen representation som ett sätt att bidra till en mer jämlik musikbransch.

Illustration: Fanny Vickhoff

– Jag utgör en representation och gör skillnad bara genom att befinna mig där jag är.  Det märks att minoriteter börjar samarbeta, och det är så det kommer vara. Förutsättningarna för till exempel en jämlik festivalscen finns men bolagen kommer inte pitcha det utan det är vi som kommer behöva dra strået till stacken.

Var ser du dig inom det närmaste året?

– Det är så himla oförutsägbart, baserat på det senaste året så kan ju obviously allt hända. Jag vill göra massa. Vill skriva låtar, se dem växa och få sitt eget liv. Jag vill släppa fler singlar, göra en skiva, spela live. Älskar att vara på scen. Jag är aplång och rör mig awkward men när jag står på scen kan jag göra vad fan som helst.

Varför släpper du inte bara en skiva nu?

– Skivbolagen är lite mer strateger tyvärr, hade jag fått bestämma hade jag släppt allt nu typ. Som kreatör vill man nog släppa allt hela tiden. Men det är kanske bra att det inte är så.

Fanny är signad till Woah Dad! som har en tonsättande röst för mindre akter i bruset av vår samtids musikformande. Hon menar på att för att slå som artist handlar det inte så mycket om vad konsumenterna satsar på utan mer vad skivbolagen satsar på. Och de ekonomiska förutsättningarna för ett indiebolag är sämre än för de stora, men det återspeglas inte per automatik i framgången.

– Silvana ligger ju inte på ett stort bolag och hon har verkligen slagit. RMH (Respect My Hustle reds anm.) bryter mark i vår bransch, de är ett föredöme. Men det är väldigt svårt det där, alla kommer alltid vilja vara indie. Och man hatear på de som går till ett major-bolag, men sen säger man till de som inte slår igenom att det är för att de låg på ett litet bolag. Alla som försöker är värda en klapp dock, svensk musikbransch ska ena oss, inte splittra.

Framtiden får visa hur långt F.N.Y kommer gå. Men fortsätter hennes artistiska bana åt samma håll och i samma fart är drömscenen Way Out West mer realism än fiktion när vi når augusti.