F.O.O.L
Emmabodafestivalen, 26/7-2013

Fuck Our Ordinary Lives. Det är ett jävla statement. En önskan om något större, en längtan efter något vassare. Det är inte den gråbruna vardagen som är huvudproblemet, det är när även festerna går på rutin. Ingenting känns längre spännande. Från Eskilstuna kommer Rasmus och Oliver, och de gör blytung elektro under förkortningen F.O.O.L. Sedan dess har visserligen Oliver lämnat bandet, men mycket av materialet är bådas. Det finns i nuläget otaliga grabbar, 20-någonting, som gör platt svennebanan-house åt en publik som inte orkar tänka själv. Kanske inte något större fel i det, men något irriterande är det att sådan talang flyger under mångas radar.

Visserligen är deras musik inte lika lättillgänglig, musiken som spelas runt Stureplan är på ett sätt väldigt avlägsen. I en tidsålder då vem som helst kallar sig för musikproducent är det skönt att några faktiskt vågar göra något nytt och spännande. Namn som Danger, The Bloody Beetroots och även svensken Owl Vision kan ses som inspirationskällor. Live är det till skillnad från exempelvis Netsky bara Rasmus på scen, och jag har svårt att se var ett liveband skulle ha för funktion i deras musik. Det känns inte tomt på scen, trots att man bara är ensam tillsammans med ett mixerbord. Man låter mixning och låtval med extrem fingertoppskänsla tala för sig själv, med avbrott för att vifta igång publiken.

Som om det skulle behövas, egentligen. Speltiden klockan 23:00 är som gjuten för bandet: mörkret har lagt sig, lådvinet är uppdrucket och det är inte längre sådär olidligt varmt som tidigare på dagen. Perfekta förutsättningar för dans. Med en sådant monster till låt som den egna produktionen Invasion är det svårt att inte kasta sig fram och tillbaka som en rabiat varg. Den spelas relativt tidigt i setet, och efter det följer egna remixer, andras remixer och fler hemmaproduktioner. Förra året under spelningen på Dans Dakar valde man att spela Dumme Jungs remix Gotyes Somebody That I Used To Know, och responsen var perfekt. Det är tydligt att man har koll på vad som går hem hos publiken. Oavsett vad så är responsen storartad. Bland tjejerna på varandras axlar och de otaliga badbollarna blir jag knappast förvånad när jag ser ett tält dyka upp bland armarna där framme.

Min enda klagan skulle vara att det nästan är för mycket. Jag orkar helt enkelt inte dansa så mycket som jag önskar. Kanske är det för att setet består till mångt och mycket av så intensiv musik, kanske är det för att min personliga form inte är den bästa efter fyra dagar i ett unket tält. Mot slutet måste jag helt enkelt ta några steg bakåt och beskåda infernot längst fram. Ljuset, musiken och publiken är en perfekt bild av det nya Emmaboda. Popen har successivt fått ge vika för musik som denna. När förändringen inleddes var jag skeptisk, och det är kanske först nu jag på riktigt inser storheten. Precis som F.O.O.L har full koll på vad som ska spelas för att frälsa publiken, har Emmaboda glasklart för sig vad som ska bokas för att skapa Sveriges bästa fest.

Foto: Magnus Olsson