Får inte vad de förtjänar

Förväntningarna är höga, ett svenskt indieguldkorn ska göra entré, men det känns tyvärr inte som någon klockren bokning för PiP. Tidigare under dagen såg man hur både Kalle Baah och Kapten Röd fixade feststämningen, men skulle The Mary Onettes få den publik de förtjänar?  Duggandet har slutat och det suveräna substitut för oss som tröttnade på Joey Tempest, hans Europe och låten The Final Countdown när vi var 10, gör entré 20 minuter försent. Tyvärr, tycker PiP-besökarna att Europe är dagens höjdpunkt, och publiken framför Jönköpingsbandet The Mary Onettes är klen, milt sagt. Det gör ont i mig, för nu är det andra gången denna sommaren som de spelar inför en alldeles för liten publik. Har den svenska publiken missat The Mary Onettes? Eller har de bara lirat på fel festivaler? För mig är det nu tredje gången som jag ser ett av Sveriges bättre indieband, och det är enbart under den första spelningen som de fått en värdig publik. Det var 2008, det var kärlek i skogen, det var Lyran, det var Arvika, det var 500 personer, jämfört med glesa publiker på både Peace & Love och PiP.

100 personer, så många är vi som samlats. Därför känns det inte mer än rätt att jag ifrågasätter vart publiken är och vad de gör på en spelning med svennig blasérock ? Vi som samlats får i alla fall njuta av melodiska gitarslingor som kunde ha tillhört både The Smiths och Jesus and Mary Chain. För varje litet andetag, känns det som om man andas in än mer 80-tals indie, för det är i det facket man skulle placerat The Mary Onettes om man inte vetat att de hör hemma på 2000-talet. Man ser deras vrede i ögonvrån, men samtidigt tacksamhet för de hardcorefans som samlats. De allra flesta kan textraderna som rinnande vatten, och när gitarrerna i Void drar igång jublar de få som är på plats, det magic moment förblir dock inledande trummorna i Lost.

Det här blir troligtvis deras kortaste spelning, 40 minuter får vi nöja oss med, och de skippar extranumren innehållande personliga favoriten Still, vilket jag skymtade när jag såg deras setlist. Rent musikaliskt är det här det bästa hela artistprogrammet på PiP bjuder på, synd för er som inte var där.