Far & Son
Emmabodafestivalen, 22/7 – 2015

Inför den här spelningen var planen att försöka fokusera på de musikaliska aspekterna av Far & Sons spelning. Det skulle visa sig vara helt omöjligt.

Publiken framför Skogen är många gånger större och peppad än den skara som dök upp för Solen som nyss avslutade sin spelning: visst finns det en del brassestolar bland oss, men de som suttit ner överger snabbt sina stolar och låter dem segla uppe på armarna istället. Stämningen är spänd, och så snart Frej och Simon gör entré (musikvalet är Also sprach Zarathustra av Richard Strauss – vad annars?) stiger jublet. Bakom sig har de en gigantisk inbakad Calzone (även om vissa besökare verkar missta den för en mussla), som förkunnar att under spelningen kommer vi i publiken få döma duon. Innan de ens spelat sin första ton har Far & Son lyckats flytta fokuset så långt bort från musiken som möjligt.

När ABCP drar igång skanderar hela publiken ”C! P!” gång på gång, vilket på något plan måste få ses som ett konststycke i sig. Responsen är givetvis brutal: det är få band som kan lyckats med detta smått infantila tilltag, men Far & Son är onekligen ett av dem. Det spelar ingen som helst roll vad de väljer att spela, publiken verkar kunna i princip varje textrad oavsett om det är drogromantiserande spår som Excellent Ecstacy och Kokaina eller bröliga Hyr Stället. Under just Excellent Ecstacy tidigare verkar dessutom en av bandets mikrofoner strula, vilket sätter en del käppar i hjulet när de tvingas passa runt den fungerande mellan sig. Mycket av duons material består dessutom av lånade melodier och slingor från annan musik, vilket höjer igenkänningsfaktorn för de som inte är helt insatta. Ibland behövs det dock inte ens en bekant melodi: under Ut med packet är det lätt att sluta ögonen och tro att man transporterats till klacken under valfri allsvensk match. Det är stundtals sanslöst testosteronstint och hjärndött.

Emmabodapubliken bryr sig inte det minsta, utan verkar älska allt som händer där uppe. Typexempel: när bandet spelade på Hultsfred 2012 slog de ut golfbollar i publiken, allt till åskådarnas förtjusning. Sedan dess har deras studiomaterial utökats något, vilket i kombination med den taggade publiken och den något mindre scenen gör att publikkontakten blir ännu bättre. Nyare spår som Nattlivspussel och givetvis massiva Dubbel Margarita genererar båda överväldigande allsång. Generellt är duons prestation rätt okej: Simme ser inledningsvis väldigt stel ut (som vanligt) medan Frej inte behöver mer än någon minut innan han är helt varm i kläderna. Leveransen av deras verser är varierande, ibland verkar de ha svårt att ligga helt i fas med varandra, men i centrum denna kväll står som sagt inte musiken.

Det kulminerar när en man utklädd till Hitler äntrar scenen, plockar ned en docka föreställande kungen från en snara och sedan långsamt börjar våldföra sig på densamma – allt till tonerna av nationalsången. Spexigt, smaklöst men ack så underhållande. Det är svårt att inte dras med i publikens fantastiska energi. När Joy sedan gästar på Macho i spelningens slutskede är stämningen elektrisk, något som håller i sig även i avslutande Panik. Publiken är något mindre än vid spelningens start, men de som stannat verkar ha gott om krut kvar. Glitterskotten sätter punkt för en timme som kändes lika mycket som ett (smått efterblivet) konstprojekt som en kaosartad konsert.