Kåre Vernby släppte sitt debutalbum som Farväl till ungdomen för två år sedan. Jag tyckte bäst om en låt som inte kom med på skivan, b-sidan Hälsningar från Kil, en svensk omtolkning av The Cures Plainsong där han blandade en häxbrygd, satte den i händerna på ett par småstadskaraktärer och lät dem fångas upp av den destruktiva tristessen. Den var alla de där nätterna i sin egen lilla hemstad som ung, då livet verkade fortgå någonstans långt bort men inte här. Fucking Åmål utan upplösning och dunkande slutmusik.
Öronbedövande mörker är den andra skivan, också den inspelad i sovrummet. ”Låt mig glömma / låt allt bli aska / och försvinna”, sjunger Vernby på näst sista spåret och verkar vilja tända eld på alla foton som han samlat på sig (det är många). Öronbedövande mörker är den klassiska frågeställningen: är det värt det om förfallet ändå kommer så småningom? Med titlar som Varför är blommor som vackrast strax innan dom vissnar? och Vad är meningen med allt? har Farväl till ungdomen skrivit nio låtar om att bli föräldralös som vuxen och försöka bearbeta en i längden väntad men likväl fruktansvärd förlust.
Namnet Farväl till ungdomen har känts om inte ironiskt så i varje fall mångfacetterat, då majoriteten av den personliga lyriken är fast förankrad i forna decennium. Den bottenfrusna sjön, kan du tänka dig en tydligare symbol för adolescensen? Han är bra på sådant, Vernby, att peka på bilder man lagrat någonstans men aldrig återbesökt som vuxen. Öronbedövande mörker, en Carrie & Lowell-skildring i brittisk tappning och svensk dubbning, blir på så vis extra stark i sitt sammanhang. Att inte vara klar med ungdomsåren, vilket vissa människor förstås aldrig blir, och plötsligt stå utan sina två mest centrala figurer från den tiden. Inledningen Hemma, men helt borta berättar om en kompis som somnat i buskarna, en sjuk mamma och en pappa som hämtar med Golfen. Delar ur det sista stycket är abrupt och rättframt: ”Vi har vant oss vid att mamma är död / vi tittar ned på barnen, dom leker med en hund / om ett år kommer pappa att vara död”. Ett barn, eller åtminstone en väldigt ung person, hade antagligen formulerat det på det viset, och däri ligger projektets förmåga att få någonting inom en att haverera för en stund.
Öronbedövande mörker lever upp till sin titel och hade nog tjänat på ytterligare dynamik i både berättande och låtskrivande. Ibland känns skivan som en mer välskriven version av min egen privata blogg efter att min pappa gick bort. Jag låste in den där neddiktade sorgen, Kåre Vernby åker ut med den i Stockholms hamn, på ett brinnande skepp driven av en trummaskin, med historier som lyser upp som ett norrsken över natthimlen. Det är inte vem du hatar, det är vem du älskar, slår han fast mot slutet. Livet innehåller få pompösa slutsvar men där verkar man ändå få ett från Farväl till ungdomen. Hans förgörande andra kapitel svär över tillståndet över ett gnisslande 80-talslokomotiv till ljudbild, men glömma kan ändå inte vara ett alternativ. Få minns som Kåre – låt oss hoppas att han orkar fortsätta med det.