När Fat White Family spelar live visar de upp sin musik från dess absolut bästa sida. Med instrument som ser ut att vara köpta på loppis och en livslust som verkar ligga stadigt någonstans runt noll blixtrar ändå en kraftig puls som elektricitet genom bandet och deras publik: det är självdestruktion som tidsfördriv, syfte och livskraft, det är samma energi som hos The Gun Club eller The Birthday Party. Det är inget orimligt påstående att Fat White Family är en av världens just nu bästa liveakter.
Så hur fungerar då gruppens skitiga, nihilistiska och explosiva rock i studioformat? Songs for Our Mothers är snäppet mer producerad än sin föregångare, vilket inte säger särskilt mycket. Inspelningarna på Champagne Holocaust var så gryniga att sången knappt hördes större delen av tiden, ett gäng ljudfiler som ursprungligen lades upp på gruppens Bandcamp-sida. Och visst, även Songs for Our Mothers skulle kvala in bland årets mer råa produktioner, men som vanligt när det gäller Fat White Family blir råheten deras styrka. Den atonala orgeln och de ostämda trumpeterna låter som rent dödsförakt.
En av de största skillnaderna gentemot debutalbumet är att låtarna generellt sett har ett långsammare tempo, vilket inte innebär att de är tama eller mjuka. Lebensraum låter som ostämd loungemusik i Hitlers bunker, och Hits Hits Hits är själva antitesen till adult contemporary. Istället för att göra hetsig americana för en hopplös och förorenad värld så verkar bandet vältra sig i Europas undermedvetna: om vår världsdel skulle drömma mardrömmar skulle de låta som Songs for Our Mothers. Med låttitlar som Goodbye Goebbles är inspirationskällan rätt given, och när bandet i en intervju med publikationen Drowned In Sound blev frågade om skivans tema svarade sångaren Lias Saoudi: ”I’m obsessed with that period in history. I can’t understand anybody who isn’t obsessed by the Nazis? I can’t watch a film unless it’s got Nazis in it.”
Det är egentligen barnsligt, att vältra sig i en pubertal fascination för nazister och seriemördare på det här sättet. When Shipman Decides är en sång om Harold Shipman, doktorn som mördade sina egna åldrade patienter och manipulerade deras dödscertifikat. We Must Learn to Rise är någon slags nazistisk domedagshymn, och förmodligen albumets bästa spår med sin monumentalt hotfulla stämning. De röda trådarna på albumet påminner en del om Morrisseys album Your Arsenal, där flörtarna med de förföriska aspekterna av fascismen står som spön i backen. Egentligen är idéerna på Songs for Our Mothers ännu äldre än så: David Bowie lekte även han en hel del med kontroversiella högerideologier under 70-talet, när han iklädde sig karaktären The Thin White Duke och började prata om sig själv som en ”aryan superman”. Frågan är om låtsasnazism år 2015 är lika chockerande som Fat White Family verkar tro.
Under inledande Whitest Boy on the Beach vrålar Soudi plötsligt ”DE SCHTEINER!” vilket bandet i en intervju med The Quietus ger följande förklaring: ”It’s all just faux German, all those bits in between are faux German. I wanted it to sound a bit like Scooter, and that was a good way of getting into it. A mixture of Hitler’s speeches and Scooter – they’re very close, you know.” Beskrivningen är fantastisk, men inspelningen låter inte riktigt på det sättet. Om musiken och texterna levde upp till bandets vision och personlighet så skulle kanske Song for Our Mothers vara en fullträff. Men skivan är tyvärr för ofta andefattig och utan riktning. Låten Duce till exempel, det är svårt att minnas någonting överhuvudtaget från det här spåret, trots ett dussintal genomlyssningar.
Skivans ojämna tempo är ett annat stort problem. De lite livligare låtarna stör det tillbakalutade flowet som de långsammare spåren bygger upp och vice versa. Inte heller lever soundet eller produktionen upp till gruppens liveshower. Nej, Fat White Family har definitivt förmågan att spela in en bättre skiva, ifall de lägger knarket på hyllan några veckor och faktiskt anstränger sig. Tills dess har jag inga tvivel om att deras konserter kommer fortsätta att vara lika intensiva och omistliga som de hittills varit.