Josh Tillman har rakat av sig skägget. Han har slutat sjunga om kärlek. Han är arg, han är troligtvis lite hög på syra, och han är full av funderingar och tankar. Och ironi, såklart ironi, för vad vore Tillmans karaktär Father John Misty utan sin självironiska inställning till sig själv och omvärlden? Pure Comedy är hans manifest, hans kommentarer på samhället men också kommentar på de som kommenterar samhället, i ett enda virrvarr på hela 75 minuter.
Det är svårt att inte sugas in i det abstrakta och överdådigt omfattande universum som skapats av Father John Misty när han betar sig igenom referenser till gestalter från grekiska, romerska och hinduiska historier och säkert ett par fler därtill. Den ironiska inställningen men också förkärleken till ett bildningsideal som för många hör till historien, om en inte heter Horace Engdahl, blommar ut och väcker skämtet om den pretentiösa vita mannen och i detta fall även folkrockmusikern till liv ännu en gång. ”Another white guy in 2017 / Who takes himself so goddamn seriously” sjunger han i vers nummer fyra av tio på tretton minuter långa låter Leaving LA, ett epos fyllt med reflektioner om vad det är han har gett sig i kast med i och med det här albumet. Denna utläggning och uppvisning av intellekt så väl som trauma sker med en vacker stråkkomposition i bakgrunden – det känns som att läsa hans dagbok fylld med privata tankar. Trots det högst okonventionella formatet blir det en av de absoluta höjdpunkterna på hela skivan. Den ärliga skruvade uppvisningen av hur tio verser på raken lyckas med att inte bli tjatigt trots bristen på tempoförändringar, eller ens förändrad sinnesstämning.
I stora drag är det så hela skivan är upplagd. Vi får inga självklara hits, inga svängiga och lätthanterliga låtar så som Chateau Lobby #4 (in C for Two Virgins) eller Real Love Baby. Det kan verka platt, och stundtals är det så, men att ta albumet för det utösande av reflektioner som det är gör det hela någorlunda greppbart. Många tankar som vädras i texterna på Pure Comedy har du själv säkert haft angående samhällsklimatet, som när Misty går på om konsumtionssamhällets paradoxer på Things It Would Be Helpful to Know Before the Revolution. Eller när det kommersiella och självupptagna bearbetas på The Memo – det är som bränsle för den egna hjärnaktiviteten att höra någon så specifikt sjunga om alla de törnar och taggar som finns i den här världen.
Trots den skicklighet Father John Misty besitter som låtskrivare och musiker är det fortfarande mastigt att ta sig an Pure Comedy, men det är så det ska vara. Detta är inte poplåtar för att mätta ditt behov av upplyftande musik som om det vore energidryck, eller lättsmält folkrock à la hans gamla band Fleet Foxes. Detta är en man som sjunger om precis allt det han tycker behöver sjungas om, och för det ska han ha en eloge.