Fatima Yamaha
Sónar Stockholm, 27/2 – 2016

Vid första anblick har musiken Fatima Yamaha skapar inte något gemensamt med kvällens headliner Hudson Mohawke. De tycks röra sig i två helt olika områden av den elektroniska musiken. Den senare arbetar med stora bombastiska produktioner där urladdningen aldrig är långt borta, något som är milslångt ifrån de mer nedtonade melodier Yamaha gjort sig känd för. På HudMos andraskiva från i somras, Lantern, finns det ändå en sammanbindande länk. Den tralliga melodislingan i Resistance är lyft direkt från Yamahas sleeper-hit What’s a Girl to Do, ett spår som blev återutgivet i somras efter tolv år. Det går att basera hela texter kring just den låten (Boiler Room har gjort det, till exempel), men oavsett hur fantastisk den må vara är det fel att förminska Fatima Yamaha till endast ett spår. Den nederländska producenten som egentligen heter Bas Bron har inte den största mängden material, men med sin debutfullängdare Imaginary Lines från i höstas visade han att förmågan att skriva otroliga melodier är intakt.

Yamaha spelar på samma scen som Maya Jane Coles gjorde dagen innan, men visar inte upp några av de problem deep house-drottningen fick brottas med. Det fysiska avståndet mellan artist och publik är detsamma men märks inte av alls. Konstant leende är hans uppsyn i bjärt kontrast till Coles mer kyliga framtoning, och det är en känsla som snabbt letar sig ner i publiken. Med keyboard och basproducerande synthesizers är hans setup väldigt liveorienterad, och han arbetar med tonhöjdsförskjutningar frekvent under sin dryga timme på scen. Det finns inslag av ambient och lågmäld house setet igenom, men det är de mer prominenta acid-tongångarna i kombination med disco-elementen som verkligen dröjer sig kvar. Borderless II är ett sådant tillfälle, Love Invaders ett annat. Båda två skickar huvudmannen in i en energifylld studsdans framme vid sina instrument (han ser dessutom ut att få en rejäl orgasm under sitt avslutande syntsolo i Love Invaders – helt rimligt!), en energi som går raka vägen ut i publiken där höfter skakas som aldrig förr. Att Yamaha verkar vara sitt eget största fan är inget negativt, utan tyder på en stor spelglädje och ett genuint intresse för sin liveproduktion.

Att hans katalog inte är den största spelar ingen roll när allt material håller så genomgående hög kvalitet. Only of the Universe med sitt lunkande beat och bländande melodi får sig en ny, något klubbigare kostym, likt nästan allt material under kvällen. Tempot ligger fortfarande något under vad som annars är brukligt elektronisk dansmusik, men vad gör det? Det piper, sjuder och visslas ur högtalarna – allt medan både Yamaha och publik studsar upp och ner med nästan fånigt breda leenden. Det är svårt att avgöra hur stor del av publiken som är initierade lyssnare och vilka som bara velat fly det kaos Oneohtrix Point Never bjuder på i hallen bredvid. Det spelar heller ingen roll att publiken är lite tunnare, eller hur bevandrad den är. Så gott som alla dansar. Hela tiden. Det är omöjligt att inte ryckas med i denna, något alternativa, electrofest som skapats.

Innan den naturliga avslutningen What’s a Girl to Do spelas melodin retsamt i hans egna, upphottade version av låten i form av To Do Two till publikens förtjusning. Ganska snabbt sänks tempot igen och melodin återfår sin normala struktur. Att det nästan går för långsamt för att det ska vara optimalt att dansa spelar ingen roll – publikens armar och ben rör sig om de vore samma. En deformerad dansande tusenfoting (fast utan äckelvarningen som i Human Centipede). När Lost in Translation-samplingen till slut börjar eka ur högtalarna är det en fantastisk avslutning på festivalens roligaste spelning. ”Does it get easier?” frågar Scarlett Johansson publiken, en existentiell fråga utan ett egentligt svar. I kväll får dock Fatima Yamaha allting att känns svindlande lätt.