Fatima Yamaha
Way Out West, 12/8 – 2017

Alla som besökt Way Out West ett par gånger känner till att himlen alltid ger vika för trycket på lördagen. I fjol var regnet en följetong i dagarna tre, i år är det återigen förpassat till festivalens sista dag. Jag har på mig en vindjacka och det har aldrig riktigt gått upp för mig att den skyddar uselt mot våta förrän nu – det ser ut som att kläderna är lackade direkt på huden. Men medan reklamtälten plötsligt får fler interaktionsmöjligheter än de tidigare kvällarna kombinerat erbjuder programmet minnesvärda konserter oavsett vilken typ av person du är. Tycker du om att vältra dig i gråskala ger Frida Hyvönen en mäktig spelning under sena eftermiddagen. Vill du i stället blunda och låtsas som att vattendropparna är båtstänk från Medelhavet är Fatima Yamaha det självklara stoppet.

För tretton år sedan släppte Yamaha, eller Bas Bron som han egentligen heter, A Girl Between Two Worlds – en titel som han sedan fortsatt beskriva sitt projekt med. Det finns en berättelse om den enorma sleeper-hiten What’s a Girl to Do inbakad i den kontexten, men den har nämnts så många gånger att är man intresserad rekommenderas FACTs genomgång eller varför inte vår egna liverecension från hans glimrande Sonar-set i fjol. Den nederländska producenten tog en paus efter nämnda release, återvände med sitt debutalbum för ett par år sedan och har sedan dess gjort det tydligt världen över att det var det bästa beslut han kunde fattat. Det lilla tältpodiet vid Dungen-scenen är fyllt till brädden, människor nästan klättrar på varandra. Självklart har det att göra med regnskydd men också faktumet att Fatima Yamahas slicka discohouse får varenda besökare inom räckhåll att titta upp mot de kompakta molnen med stora leenden och aktiva fötter.

Stundvis har han en förmåga att överarbeta sina vackra låtar med sitt febrila keyboardspelande, men samtidigt går det å andra sidan att argumentera för att den lite töntiga retrostämningen som uppstår i de lägena snarare ger hans musicerande en än mer sympatisk uppsyn. 50 minuter feelgood när Slottsskogen behövde det som allra mest. Jag lunkar strax därefter hem med plötslig feberfrossa, som ett resultat av att se ut som en underklädd dykare. Publikens nynnande till What’s a Girl to Do och den slutliga urladdningen i 80-talspoppiga Araya är faktiskt ett perfekt avslut: en nästan manisk dansfest där ingen låter kärleken till musiken brytas ned av omständigheterna.