Feist bringar hopp för framtiden

Feist, Metals

Betyg: 9/10

Feist inleder sin första skiva på fyra år med en sinnessjuk 1-2-3-4 punch och bevisar att hon har större ballar än de flesta manliga aktörer inom det vi, väldigt löst, kommit att kalla indievärlden. Hon gör det inte enkelt för sig genom att lägga ribban så otroligt högt, men kommer i slutändan ut ändå som segrare. Här har hon skrivit en av årets absolut bästa skivor, och kanske även fått ett nytt personbästa på köpet.

Det enklaste hade förmodligen varit att fortsätta i samma spår som på förra plattan, The Reminder, men Feist har valt att ta en ny väg. Och det kan vara det bästa beslutet hon någonsin tagit. Crossoverpotentialen är för Metals inte lika stor som den förra plattan, eller ens Let It Die, hade då hon nu kanske saknar en monsterhit som 1234. Skriver man låtar som Anti-Pioneer och Get It Wrong, Get It Right så går allt förlåtet. I en perfekt värld är det musik som denna som toppar Billboardlistan.

Leslie besitter full kontroll över sin röst och låter ofta lika fragil som Samuel L. Jacksons karaktär i M. Night Shyamalans dunderkalkon, Unbreakable. Medans hon i andra fall skulle kunna flytta berg med sin vackra stämma. Hon ackompanjeras av oerhört intrikata och fylliga ljudbilder som enklast beskrivs som hypnotiserande.

Allting på den här skivan är kalkylerat in i minsta detalj och vanligtvis skulle jag se det som en brist, men på något vis lyckas hon bibehålla en sorts lekfullhet som genomsyrar många av albumets spår. Det är knappt ett ord, ett ackord eller ett trumslag som kan kännas överflödigt här.

“You carry on as if our time is through. You carry on as if I don’t love you” suckar hon uppgivet på förstasingeln How Come You Never Go There. Leslie Feist, min sköna, you’ve got it all wrong. Jag älskar dig och hoppas du kommer fortsätta finnas där för mig.