Feist finner glädje i subtiliteten

Det har gått flera månader sedan Pleasure släpptes, men mentalt verkar Feist fortfarande vara i startgroparna, ständigt i rörelse, alltid på turné. Efter 15 år med Broken Social Scene och flera år som soloartist är hon van, men just festivaler har hon inte mycket till övers för. Att sova i en buss, vakna på en främmande plats, navigera backstageområden som nu för tiden hyser både massagebord och bubbelpool, att framträda inför tusentals människor som alla befinner sig för långt bort och att göra spelningar som handlar om volym i stället för intimitet – det tycker hon inte om, även om hon är noga med att poängtera att festivalspelningarna så klart är roliga på sitt sätt.

– Jag har spelat på vackra, intima teatrar i Nordamerika, där jag spelade några kvällar i rad på varje ställe och kunde framföra plattan från början till slut, vara subtil och engagerad i det som intresserade mig just då, i vad musikskapande är för mig. Festivaler är mer, du vet – det handlar om volym. Jag måste glömma allt vad subtilitet och sårbarhet och kommunikation heter. Det är skillnaden mellan att tända ett enda ljus och att använda en eldkastare. Eldkastaren har sina fördelar, den bringar glädje och ger stora upplevelser, men jag uppskattar det enda ljuset mer.

I nuläget ska det enda ljuset helst tändas med musik från Pleasure. Det är där engagemanget finns.

Betyder det att du tycker det är problematiskt att det i publiken alltid finns folk som vill att du ska spela låtar från till exempel The Reminder?

– Faktiskt tycker jag att det är spännande att vi delar minnen kring de låtarna. Jag kan spela i en stad som jag aldrig har varit i förut och direkt se hur publiken tänder till när jag börjar spela en gammal låt; det tolkar jag inte som att de tycker bättre om den gamla musiken. De har haft tio eller femton år med den och om femton år kan de ha sådana minnen också med de nya låtarna. Det är som med mig och The Cure – spela Just Like Heaven för mig och jag kommer vara i high school igen och känna allt jag kände då. Det är inte att förolämpa de yngre låtarna med The Cure.

– När jag spelar på mer subtila scener kan jag för min egen skull spela det nya albumet i sin helhet och sedan spela de gamla låtarna för mina och publikens minnen. Jag kommer aldrig att tröttna på att se minnen hända, även om jag just nu tycker att det nya materialet är mer aktuellt.

På tal om nytt material – hur var det att vara tillbaka med Broken Social Scene?

– Vi är aldrig riktigt isär. Vi spelar inte musik tillsammans på några år, men vi är alla grannar, så det är som att ta vänskap och trycka ihop den till ett band igen. Jag har inte turnerat med dem, så det var enkelt för mig eftersom jag bara behövde gå till studion, skriva Hug of Thunder, spela in den med alla mina talangfulla vänner och sedan vinka och säga hejdå.

– Jag är en så liten del av pusslet med Broken [Social Scene], mycket av vad som intresserar mig används aldrig med dem. Jag är inte högljudd, jag tycker om dynamik och subtilitet och har med åren också börjat bry mig mer och mer om produktion. Broken är alla musiker på samma gång, all volym, allt uttryck – det är filmiskt och massivt. Det är vackert och upplyftande, men samtidigt en klang som jag inte har i min egen musik. Med dem får jag den klangen, får jag känna den känslan – men det är en enda klang. När jag jobbar med mitt eget kan jag nå alla mina intressen och tillfredsställa all min nyfikenhet.

Feist föredrar alltså att jobba med den egna musiken, men påpekar att det finns fördelar med båda konstellationerna. Till exempel hade hon aldrig skrivit Hug of Thunder ensam.

– Jag älskar den låten. Jag älskar inspelningen av den låten, minnet av inspelningen: Brendan Canning är min äldsta vän, vi träffades när jag var 16 år gammal. Att han hittar på en basgång och att jag börjar sjunga till… Det är en livslång relation direkt uttryckt i en låt. Och när Charles Spearin, som turnerade med mig under tre år med Metals, plötsligt börjar spela en gitarrslinga – det är en djup musikalisk upplevelse med människor som jag har känt länge, som jag aldrig skulle få på egen hand. Vissa av mina egna låtar skriver jag förvisso tillsammans med Mocky, han är också en gammal vän, men personerna i Broken har varit mina vänner sedan innan jag var jag, sedan jag var tonåring.

Mycket har hänt sedan tonåren och början av Broken Social Scene, både med Feist själv och hennes musik. Från solostarten 1999 med Monarch, via The Reminder och dess oönskade framgångssaga som tog Feist till både iPod-reklam och medverkan i Mupparna, till senaste Pleasure.

Vad är det här albumet för dig?

 – Vad det är för mig… Bra fråga. Mer och mer har jag insett att jag inte är kapabel till att göra musik ur något annat än mitt sinnestillstånd. Vad jag är engagerad i, vad jag tänker på, försöker fundera ut. Den här plattan är – den är att ta mig och vända mig ut och in. Den är vad jag har levt och gjort de senaste fem åren.

Var det inte så i början, med de tidiga plattorna?

 – Jo, säkert, men på ett annat sätt. Kanske var jag inte riktigt lika introspektiv? Jag var definitivt otroligt känslosam men jag trodde mer att ett ögonblick är allt – när du mår fantastiskt är allt fantastiskt och när du mår dåligt kommer du alltid att må dåligt. Med åren har jag insett att det snarare händer mycket på samma gång. Det är diffust, allt är ganska diffust – men låtar är inte diffusa! De är ett sätt att ta diffusa idéer och ge dem lite form och kontur, göra dem lite mer handgripliga. Det hjälper mig att förstå allt det här diffusa.

Avslutningsvis: albumet heter Pleasure – vad ger dig ”pleasure” i livet?

Leslie Feist tänker. Tunna linjer i ansiktet, benen i kors, en klädhängare med färgglada tyger i bakgrunden, garden släppt, lite grann, till slut.

– Förståelse människor emellan, människor jag är nära. Ärlighet; ärlig, modig kommunikation. När jag är på turné så är det nog när vi hamnar på en restaurang eller i en butik eller någonstans där man känner att människorna på djupet bryr sig om vad de gör och tillverkar, att de gör det för oss med lika mycket kärlek som om vi vore deras egen familj. I en så industrialiserad och homogeniserad värld är det en fullkomlig glädje att hitta den typen av hantverk, att få visa varandra respekt på det sättet.

Kanske är det därför det är en glädje att ha fått möta Leslie Feist.