Leslie Feist har tagit sin tid till att skapa sitt nya album Pleasure. Det var sex år sedan hon senast släppte en skiva och den trallvänliga tonen har hon lämnat i 2011. Pleasure är inte ett album som hastar sig fram varken i tempo eller låtlängd, och de nya sidorna av Feist skapar rum för mycket eftertanke.
I jämförelse med hennes tidigare album är det fler inslag av hårdare gitarrer på Pleasure. Det kan komma till uttryck i annars lugna låtar, som Any Party, där trummornas cymbaler slår i takt med hårda slag på både el- och akustiska gitarrer. Hon bygger på med kontraster mellan sin mjuka röst och de mer frustrerade instrumenten, och det påminner om hur Yeah Yeah Yeahs-sångaren Karen O i låten Maps behåller lugnet i rösten medan musiken dundrar på i bakgrunden.
Hela albumet har mycket andrum och den luftiga dispositionen ger utrymme åt egen tolkning och reflektion kring hur Feist mår likväl som hur du själv känner dig. Vart du än går i de utrymmen som lämnas åt dig att sväva bort i, så sätter hon både ton och humör på ett tankeväckande sätt. A Man Is Not His Song är en sådan låt som vänder upp och ned på ens förväntningar. Den handlar om hur vi uppfattar verkligheten till skillnad från vad verkligheten faktiskt är, och genom den fridfulla låten anar vi inte att en sampling av Mastodons låt High Road är vad som väntar på oss i slutet. Det är en utmaning av föreställningen om vad Leslie Feist och hennes musik egentligen är, och även om det är en oväntad och något malplacerad uppvisning av hennes rockigare sidor är den intressant i sig. Feist, som tidigare varit den lite melankoliska eller härligt poppiga artisten, visar sig vara mer än en mjuk röst att vända sig till när drömmar om kärlek eller lycka gör sig påminda, speciellt med de hårda spåren Pleasure och Century som bevis.
Albumet tar sin tid på sig att utvecklas. På många sätt och vis är det otroligt återhållsamt, utan de mer upplyftande och glada drag som fanns på äldre låtar som 1234 och Mushaboom. Det är den återhållsamheten som fångar in ens uppmärksamhet. Vid flera tillfällen händer det något i låtarna som är så laddat att en stannar upp och slutar med det en gör och bara lyssnar på vad som ska hända härnäst. Speciellt användandet av pauser och tystnad, själva antitesen till musik och ljud, skapar den här gripande effekten. Som den tystlåtna Lost Dreams, där den bluesinspirerade gitarren går så lågt att den ibland inte hörs, men så plötsligt får den sällskap av en elgitarr som kvickt kommer och går. Eller i stillsamma Baby Be Simple, där hon sjunger med brusten röst för att sedan verkligen låta de tysta partierna tala för sig själva.
Pleasure är ett album som tar väl vara på sitt utrymme, både i form av väl utplacerade tystnader och i vacker musik. Det är fullt av små överraskningar, oväntade vändningar och nya sidor av Feists artisteri. Förhoppningsvis dröjer det inte sex år till innan nästa fullängdare, och för henne att återigen påminna och förundra oss med musiken hon skapar.