Festivalsommaren 2010

Sommaren gick i ett, festivalerna avlöste varandra och det blev ett pärlband av fantastiska konserter. Kalla nätter och syrefattiga tält, svettiga själar, klubbland, bandare och ljummen öl. Festivalernas glansdagar är som bortblåsta nu, men vaknar till liv nästa sommar. Sju festivaler och över 100 spelningar, blev summan av kardemumman för min del. Men festivalsuget försvinner aldrig om man heter Magnus. Trots alla dess upplevelser, och möten, i synnerhet med alla ni som bara funnits på nätet.

Det började mellan kaliforniska bergstoppar i fyrtio graders hetta, där ingen var nere och sedan uppe på fem. Vi var troligen ensamma om att lira Håkan  Hellström på campingen, lika ensamma var vi om att lyssna på Broder Daniel klockan 05.00.  Folket hade snarare fullt upp med 99 problems och var Ready for the floor. Jag fick troligen den bästa tänkbara festivalstarten någonsin, och såhär i efterhand är det nästan en underdrift när jag menar att detta är min allra bästa festivalupplevelse. Arvika’ 08 var länge en favorit, Coachella ’ 10 var som Cut Copy på Arvika, konstant. Maxat. Varje sekund svävade vi på moln, dansade i neon och bjöd på falsksång.

4 dagar efter att jag landat i Sverige, begav jag mig till Hässleholm. Tågen rullade in mot den skånska slätten när det vankades Siesta! Tälten bredde ut sig och svenska artisteliten var på plats precis som kultrockarna Dinosaur Jr och Built to Spill. Martin Eliasson stirrade oss rakt in i själen när han sjöng För du var full på Liseberg, Och du hade knarkat i Flemingsberg. Men det var ändå Bob Hunds Tralla la lilla molntuss som var på allas läppar.

Hej då skåne, Hej Borlänge. En månad senare, blev det ny festival, ny camping, nya band och nya upplevelser. Sveriges största festival var ett faktum. Miike Snow fick Borlänge att dansa, Jay-Z alla att vilja bli gangsters och Kent hela Borlänge att gråta. Kents spelning på Peace & Love, var bland det bästa jag sett. Inte bara för den fantastiska allsången, den geniala setlisten eller alla tårar som rann nedför kinderna. B-sidan M, är festivalsommarens bästa 4.22 minuter. Ingen annan låt, berörde så många så mycket.

Två veckor senare vaknade vi på en camping på Arvikafestivalen, där festen var i centrum. Det råder inga tvivel om att deras camping tillhör Sveriges allra bästa. På pappret hade Arvika inte de största bokningarna, men de lyckades troligen pricka in de största stunderna. Festivalens symbios med Robyn är ren magi. Popdrottningen är festivalens hjärta, som slår hårdare och hårdare så att Apollo fullkomligt exploderade. Arvika älskar Robyn, och Robyn älskar Arvika.

När Arvika packade ned, packade Putte i Parken upp. Karlskogafestivalen som ständigt överraskar, gjorde så även i år. Alla stora band i all ära, men det var låtar som Void och The Night Before The Funeral som bjöd på de bästa stunderna, trots festivalens minsta publik.

WOW, vilken festivalsommar. WOW, vilken line up. Way Out West levererade och Slottskogen fulkomligt exploderade. Varenda alkis vid Järntorget sjöng med när Håkan sjöng om sjuans hamburgerbar på Vasagatan. Det var något speciellt när hemmasonen talade från hjärtat. Trots att Way Out Wests kung stavas Hellström, fanns det många aspiranter. Klimaxet i Tornado och Go Do,  eller den förlängda versionen utav Grow Till Tall, bara för att nämna några. Jónsi, gjorde utan tvekan, en av festivalens bästa uppträdanden tätt följt utav The National som gjorde mig knäsvag under Terrible Love.

Efter alla köer, alla klubbar och alla spårvagnar var det dags för den kungliga hufvudstaden att slå på stort. Popaganda har troligen aldrig varit bättre, trots alla anekdoter om gratisupplagorna, slår jag fast att det här kan vara det bästa som uppträtt på Eriksdalsbadet. Inte alls oväntat var det Robyn som stod i centrum, utöver popdrottningens glans rymdes det plats för både Belle & Sebastian och Hot Chip. Festivalens bästa låt var helt klart Should have taken acid with you, framför av hajpade Neon Indian.

Där tog det slut. Där sätter jag punkt för festivalsommaren 2010, och lovar er att festivalsommaren 2011 kommer bli något i hästväg. Jag känner på mig att det kommer bli episkt.