Festivalsverige

Det är en djungel där ute, festivaler till höger och vänster. Bakom varje liten ormbunke ute i skogen lurar ett gäng artister och förhoppningsvis en massa festivabesökare. Publik är ju inte en garanti, och vi vet ju inte hur länge livetrenden håller i sig. Antalet evenemang blir snart fler än vad publiken orkar med. Det är i sådana här tider som profileringen blir allt viktigare, för när gamlingen Hultsfred dog, ringde en väckarklocka som fortfarande ringer. De exklusiva bokningarna är viktiga, men nischen och inriktningen är A och O. Anledningarna till att Hultsfred inte längre existerar är inte en, det är många. Faktorer som utbud, biljettpris, geografiskt läge, image, konkurrens och datum är avgörande. Allt hänger ihop.

Det är dags att rita om festivalkartan, Hultsfred är inte längre nummer ett, faktum är att de tragiskt nog inte ens finns med. Trots att de betytt så mycket. Vi minns 90-talet, vi minns 2005 och 2006, när Hultsfred hade det. Fingertoppskänsla och guldkorn i massor. Att förneka Hultsfreds storhet, är att förneka den största inspirationskällan inom svensk livemusik och inom festivalsverige. 2008 hände något i Borlänge, festivalen blev plötsligt större än Hultsfred, och sedan dess är framgångssagan ett faktum. Det är ombytta roller, Peace & Love sitter högst upp på tronen. Det är många som jämför Sveriges största festival med Roskilde. Än så länge, blir det bara pinsamt. Roskilde hade 75 000 besökare i år, slutsålt, Peace & Love hade 42 000 besökare, slutsålt. En differens på över 30 000 besökare, och en diff i programmets utländska stjärnstatus. Bara att Prince lirade på Roskilde för gaget 15 miljoner inför 75 000 personer, mot Jay-Z:s publik på 35 000 säger vilka kontraster det är. Dock är Peace & Love på god väg att bli en riktig storfestival. Frågan är dock hur mycket mer man kan expandera ? Vågar man satsa för att bli ett nytt Roskilde ?

Det finns ju tvivlare, de som gav upp hoppet om Roskilde i leran 2007. Men Roskilde lever och frodas. Dock saknar man lite utav sin forna fingertoppskänsla, men det händer även att Roskilde har sina ljusa dagar. Prince är troligen den coolaste bokningen i hela Skandinavien, alla hipster måste bara inse att Purple Rain inför 75 000, måste ses som ett historiskt ögonblick. Sedan 2007 har publiken sviktat, kanske var det leran som skrämde besökarna eller så har man tappat fingertoppskänslan lite ?

En trogen publik är ett segerdrag, hårdrocksfestivalen Sweden Rock, sitter som oftast på par i ess, när andra bara har knektar. Med en sina 33 000 besökare känns de orubbade, trots uppstickare som Sonisphere, Rockweekend och Getaway Rock. Rocken går hem i alla åldrar, även om det här domineras av äldre generationer. Frågan är bara vad som händer när alla 70 och 80-tals band lägger gitarren och Jack Daniels flaskan på hyllan? Kommer man då gå mer mot Metaltown, som kör stenhårt på modern metal, vilket visat sig vara ett vinnarkoncept.

Det kommer nya vågor, och nya generationer, ibland är generationsväxlingen för stor. Jag tror så är fallet för Arvika. Dagens ungdomar lyssnar väldigt lite på synthmusik, istället är det elektronisk musik som gäller. Vissa påstår att Arvika sålt sin själ, och vissa tycker de gör helt rätt i att hänga med i utvecklingen. Meningarna är delade och det finns fortfarande de som tycker Arvika svikit syntharna, och jag förstår dem på alla sätt och vis. Synthen har varit en av Arvikas grundpelare genom åren, trots att man aldrig varit någon renodlad synthfestival. Men det finns även de som påstår att syntharna svikit Arvika. Arvika har ju bara under 2000-talet bokat tre av de allra största synthbanden genom tiderna – Depeche Mode, Kraftwek och New Order. Ändå har det inneburit år med minusresultat. Nu väljer man alltså att förnya sig, och bli en festival med fokus på elektronisk musik, och det märker vi i årets line up. Ca 40 artister spelar någon form av elektronisk musik, och spektrumet är brett. Ska Arvika då, bli ett nytt Emmaboda ? Nej, jag tycker man ska bli Sveriges motsvarighet till tyska Melt!. Den går av stapeln samma helg som Arvika, och jag är övertygad om att de har sneglat en hel del på dem. Det är en festival med 20 000 besökare som fokuserar på elektronisk musik, men har inslag av större internationella band. Så till nästa år hoppas jag man vågar göra en Melt! och därmed skippa svensk mellanmjölk. Byt ut band som Timo Räisänen och Takida som vi kan se överallt, mot utländska spännande band, gärna exklusiva. Tror de hade tjänat än mer på det.

Festivalen som verkligen satsar på champagnen när andra festivaler köper mellanmjölken är Way Out West. Här är enbart det bästa, bra nog. Det är ungefär så mycket indie Sverige kan bli. Det är Pitchfork, NME-hyper och det liknar Coachella i miniatyr. Vad kan man säga ? Framgången är ett faktum. Behåll fingertoppskänslan och fortsätt boka guldkorn efter guldkorn.

Att festivalerna växer är en jättetrend, Siesta och Emmaboda hade för några år sedan omkring 4000 ivriga festivalbesökare. Nu hamnar de snart över det där magiska 10 000 sträcket. Frågan är dock om man vill det. Risken är stor för att man tappar det man en gång var. Charmen och den mysiga atmosfären riskeras att bytas ut mot ett enda stort kaos. Frågan är dock om man vågar sätta ett tak, för att behålla charmen. Hur coolt vore det inte om festivalerna sålde slut redan i Mars/ April, eller ännu bättre, direkt när plåtarna släpps. Se bara på brittiska Glastonbury. 135 000 biljetter försvinner på 8 timmar, innan en enda artist har presenterats. Man skulle säkerligen kunna sälja det dubbla, men man tänker på säkerhet, kapacitet samt att behålla det man är. Statusen växer med tanke på att biljetterna känns så pass exklusiva trots en kvantitet på 135 000 biljetter. Maffigt.

Det är inte bara festivalernas publik som eskalerar i omfattning, även biljettpriset skenar iväg. En 3 -dagars biljett med camping för 600 riksdaler, är nästan ett minne blott. Åtminstone om du skall besöka de stora festivalerna. I dagsläget räcker inte ens 600 kronor, för en endagsbiljett på Peace & Love. Där får du punga ut 890 kronor för en dag, eller 1450 för tre. Men det finns fortfarande billiga festivaler, och jag tänker i synnerhet på Siesta, Emmaboda och Popaganda. Men det är väl kanske bara en tidsfråga, innan även de hamnar kring tusenlappen.

En sak är säker, festivalsverige är i förändring och resan har bara börjat utan destination. Kanske hamnar vi i växtverk, utebliven publik eller så blir det rekord höger och vänster. Kanske flockas tusentals människor under varje ormbunke?