Arena

Fever Ray
Roskilde, 6/7 – 2018

Publicerad: 7 juli 2018 av Moa Björkman

4

När Karin Dreijer i höstas bröt en lång tids tystnad gjorde hen det med en ny persona. Kön och sexualitet är ämnen hen berört i flera år under både Fever Ray och The Knife, men det har aldrig osat så mycket blandade kroppsvätskor som i albumet tillika queermanifestet Plunge. Tanken på den tidigare mer ockulta karaktären försvinner i samma sekund som Fever Ray marscherar ut på scenen. På hens t-shirt står det “SPIRIT SWITCH” och bakom följer det kvinno- och transseparatistiska bandet iklädda utstyrslar från varsitt hörn av universum. Den överdimensionerade muskeldräkten, en ansikts-harness och glitter i samtliga färger som fyller scenen står i juxtaposition mot den gotiska Fever Ray à 2009. Spirit Switch indeed.

De hårda, metalliska ljuden utgör startskottet för nattens konsert. Från samma sekund är temat satt: Sex. Sex sex sex. Fever Ray och körpersonerna låtsatsfingrar och smeker varandra. För den nyfikne demonstreras flertalet trekantsställningar att ta inspiration av. Hade det varit straighta dudes vi bevittnat hade det varit fullkomligt vedervärdigt, men nu är det en manifestation om kroppar, begär och lust i queera sammanhang: finns inte rummet representerat annars, får man skapa rummet själv.

Men! Trots att jag verkligen vill känna att spelningen är förlösande och förhöjande, låt oss säga “kul”, är min enda påtagliga känsla att sex som enda koncept är ganska tröttsamt. De låtar från pre-Plunge-eran som spelas är uppvridna och fyllda av för många bongotrummor (synkad dans + sambarytmer = zumbakänslor). De nya mixarna känns framkrystade bara för att passa det senaste soundet. Jag känner mig bitter över att jag känner mig bitter.

Ibland känns det parodiskt, ibland fångas publiken upp i dans genom den mullrande basen: hens förmåga att ”hålla i en show” är trots allt beundransvärd. Allt är regisserat i minsta detalj. Kanske är det också därför det stundtals känns tillgjort. Jag slits mellan min kärlek till hela Dreijers karriär och min (oväntade) besvikelse. Temat ”sex är kul” är som ensam grund inte så konsertmässigt upphetsande.

Jag försöker fokusera på musiken men spenderar resten av natten med att tänka på kamper och rörelser, hur de ska föras för att komma framåt. Vilka punkter som är viktiga för individen vs. kollektivet. Jag vrider, vänder och inser att Fever Ray har mig precis där hen vill: i en grubblande rannsakning av mig själv.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2578 [name] => Fever Ray [slug] => fever-ray [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2579 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 15 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 247 [filter] => raw ) )