Nobelberget

Fever Ray
Stockholm, 6/4 – 2018

Publicerad: 8 april 2018 av Magnus Olsson

7

Karin Dreijer Andersson har aldrig gjort musik för att hen måste, utan skapat utifrån sina egna premisser och när hen haft något att säga. När Fever Ray återvände med Plunge, sju år efter att ha sjösatt sitt mystiska och släpande alias, gjorde hen det med ett brinnande queermanifest. Det är också utgångspunkten för den här konserten, som mer kan benämnas som ett statement mot det patriarkala systemet. Grundplåtarna är hämtade från den senaste turnén med The Knife och albumet Shaking the Habitual, där musiken och det organiska livekonceptet blir en plattform för att fucka systemet. Fever Ray skippar både mellansnack och brandtal och nöjer sig med ”tack” ett par gånger under kvällens spelning. I stället är det maniska, aggressiva och intensiva uttryck som visar vägen.

Det har hänt mycket sedan debuten från 2009 som lindades in i mystik, försiktighet och ömhet. Där eleganta lasrar och tända bordslampor förstärkte debutalbumets kala ljudbilder i livesammanhang. Nu är det bombastiskt, organiskt och svettigt som ett zumba-pass. Låtar som When I Grow Up och Triangle Walks sys in i den nya kostymen.

För The Knife blev fågelinspirerade masker ett sätt att skapa mystik, dynamik och identitet. 2008 gjorde Fever Ray en motsvarighet med ansiktsmålningar och en märkbart introvert karaktär. Inför den här återkomsten och med sitt nya manifest – som till stora delar handlar om att utforska sin egen sexualitet – har Fever Ray skapat en skräckinjagande karaktär med rakad skalle och svarta målningar runt ansiktet, allt för att utmana normer.

 

  • Efter en urladdning till inledning sugs vi dock in i en mer suggestiv tillvaro, som inte helt rimmar med det Pussy Riot-uttryck som hen anammat. Det är tvära kast från att ha börjat kvällen som ett rave i en övergiven hangar, vilket också Nobelberget inger känslan av. Det är märkbart att nya Plunge inte har nått hela vägen – dess abstrakta partier bidrar till ett litet vakuum innan sprudlande To the Moon and Back åter väcker publiken när den växer som en ros mitt i den här betongklumpen.

    Från känslan av att resa knytnävarna mot taket slungas vi bakåt i tiden, till de mer spöklika och karga ljudbilder som definierade debutalbumet. Ledmotiven är Keep the Streets Empty for Me och If I Had A Heart som gör sig utmärkt – den släpande basen träffar bröstkorgen och det är här som Fever Rays nya skräckinjagande karaktär på allvar möter sitt förflutna. En vacker brygga mellan pop och politik och två sidor av samma mynt.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2578 [name] => Fever Ray [slug] => fever-ray [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2579 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 15 [filter] => raw ) )