Låt oss göra som den omskrivna Los Angeles-kvartetten och gå rakt på sak utan utsvävningar. Jag tyckte FIDLAR – en akronym för Fuck It Dog, Life’s A Risk – var ganska skoj i början. De är fortfarande riktigt underhållande när de är som bäst. Men det har börjat gro något inom mig. Den primitiva slackerattityden som var så tilltalande när de första avväpnande singlarna kom har redan på den självbetitlade debutfullängdaren börjat kännas dum, stenåldrig och ger en besk eftersmak. I sin humoristiska självbiografi skriver bandet att allt de någonsin brytt sig om är att åka skateboard – triviala saker som att göra läxan och ta examen i skolan intresserade dem aldrig. Det märks, och blir tyvärr ett problem i längden för en lightpunkkvartett som ofta framstår som fyra inte så sympatiska män som framför underutvecklade tankegångar i snygga förpackningar.
”Why did you go betray me?
You’re such a whore
I stay at home drinking,
You’re such a whore”
Spår nummer fem, Whore, är möjligtvis kul om man är 14 år och dum i huvudet. Efter det blir det, för att ta ett extremexempel, ungefär som att lyssna på Burzum – musiken är rätt bra men man känner avsmak eftersom Varg Vikernes är nazist. I övrigt handlar otroligt många av FIDLARs låtar om droger. Billig öl avhandlas allra bäst i deras oöverträffade singel och inledningsspåret Cheap Beer. Vodka, piller, kokain och marijuana får också hälsningar. Ett soundtrack för dumfyllakvällar, för en massa viftande nävar i luften. I grunden är FIDLARs debut en dekadent beskrivning av uttråkade ungdomar som letar efter saker i livet som ger en något mer. Temat skiljer sig inte så mycket från många av de mest deprimerade låtskrivarna med gitarr under armen men det romantiska perspektivet är annorlunda.
Förra året gjorde Japandroids något liknande på furiösa Celebration Rock men adderade ytterligare aspekter till det. Brian King sjöng om ett turnéliv där accelerationsmätaren ständigt stod i topp men lindade in trådar som åldrande och förkrossande situationsbeskrivningar vilket gjorde att Celebration Rock skildrade och inte bara refererade till musikscenens frestelser. FIDLAR gör inte det, tvärtom, de gastar utan analys eller eftertanke kring det som sjungs. Det gör att det som tidigare fungerat i mindre EP-doser – och utan de värsta lyriska snedstegen – här blir smått ointressant.
Allsångsbedjande Cheap Beer är i sällskapet totalt överlägsen med en rabiat sånginsats från Zac Carper och tuggande gitarrer. Ett mästerverk till låt. Det tempot, den volymen når FIDLAR inte upp till fler gånger, även om det flera av de brutalt direkta låtarna är välskrivna kanoner. Att musiken är så rakt i ansiktet gör att texterna gifter sig väl men där det ena elementet är kittlande känns det andra ofta tanklöst eller banalt på ett trött vis. En snygg ram, ett fult motiv.