Fina poppärlor inbäddade i oljud

The Pains Of Being Pure At Heart, Hultsfred

Betyg: 7/10

The Pains Of Being Pure At Heart är ett band med många referenser. Den största nämner de till och med själva, My Bloody Valentine. Indiepop med hög diskant och tillbakadragen sång, allt bakom ett lager av medvetet placerat oljud. Den relativt svårfångade ljudbilden är perfekt balanserad på Hultsfreds tältscen Red Stage. Med Belong, singeln och titelspåret på bandets nya album, kastar The Pains Of Being Pure At Heart in publiken i diskantdominerad distortion och drömmande lyrik. Kip Bermans spröda och sköra röst sjunger om krossade hjärtan, och även om texterna inte är nämnvärt välskrivna visar Berman på alla sätt att han vill mena det han sjunger. Han är den enda i bandet som uttrycksfullt går in i musiken, och han river av sina ackord med ordentlig inlevelse. Peggy Wang fyller stundtals ut Berman med sin ljusa stämma, och även om hon inte alltid sjunger rent så lyfter det den tillbakadragna sången.

Låtmaterialet är en välbalanserad blandning av nya och gamla låtar, till exempel följs This Love Is Fucking Right av Heart In Your Heartbreak. De låtar som lyckas nå ut ur mattan av oljud är riktiga poppärlor, bland annat Come Saturday och Heaven’s Gonna Happen Now, men de som inte lyckas bryta sig ur försvinner i mängden. The Pains Of Being Pure At Heart är tighta och genomför sitt framträdande väl, men känslan av att de spelar igenom sitt set och går är lite för stark för att spelningen ska kunna lyfta ännu en nivå.

Foto: Magnus Olsson