Finstämd Loney Dear

Loney Dear, Kägelbanan, Stockholm

Betyg: 8/10

Emil Svanängens musikaliska projekt Loney Dear fängslar många. En söndagskväll som denna är Kägelbanan rena Mekka för popsnören, och popeliten finns på plats. Kägelbanan är fullt redan när förbandet Promise And The Monster är med och målar upp aftonens fina stämning, för att sedan låta Loney Dear sätta ännu några nyanser på atmosfären.

Från början till slut är vi fängslade, en majoritet sluter ögonen och försvinner till en annan värld, andra ler. Trots att Emil fumlar och glömmer, står vi där lika tagna, samtidigt som Emil förlänger och förändrar, allt för den där perfektionen som hans folkliga-indie-elektroniska skapelse är uppbyggt utav.

Hall music, det sjunde albumet i ordningen tar vid där föregångaren slutar. Och lovorden har fullkomligt halgat över mannen som har alla världens stämplar i sitt pass, och som troligtvis är vår okrönte popkung? Finns det ens någon i närheten av Loney Dears tongångar? Det är stort P både i pop och passion.

Mästerliga Saturday Waits är ett uppvaknande och en själsfrälsning på en och samma gång. Trots att arrangemangen har eskalerat och exploderat både en och två gånger innan, är det först nu som den tagna publiken visar någon form av levnadstecken, vid sidan av alla applåder som Svanängen nästan drunknar i vid varje låts slut.