Rondo
Fireside
Way Out West, 11/8 – 2017
Publicerad: 13 augusti 2017 av
John Jonsén
Det finns en anledning till att efterrätten inte äts innan måltiden. Av precis samma anledning spelar till exempel inte The xx först av alla under en festival och låter resten av programmet blekna – det sabbar aptiten. Även Fireside måste vara medvetna om att det bästa egentligen borde sparas till sist. På papper känns det som en oförglömlig succé att öppna med sina cementerade posthardcoreklassiker Kilotin och Left Rustle – och sällan har Rondo hört ett sådant fantastiskt startskott av ett intro – men det kommer inte konsekvenslöst. Föreställ er bara om Europe hade öppnat med The Final Countdown. Att försöka följa upp en sådan triumfartad entré hade varit omöjlig för de flesta, men Fireside kämpar åtminstone för att lyckas med några äss i ärmen.
Den energiska insatsen från bandmedlemmarna lämnar en del att önska under resten av låtarna, dock i utbyte mot att den emotionella aggressionen tonats ner för att leverera någonting mer välpolerat än väntat. Kristofer Åström har tonat ner det intensiva i rösten medan den extra knapriga disten har skalats av från gitarrerna, och till en majoritet fungerar det som en fördel. Främst av allt under materialet från den redan polerade Get Shot, med Follow Follow och The Betrayer som glänste allra starkast.
-
Bandet är inte heller ogenerade för att visa upp sin kärlek till Rome Is Not a Town, när Pelle Gunnerfeldt är beprydd med en av deras t-shirts och två (!) olika gästframträdanden av bandets gitarrister Susanna Brandin och Kajsa Poidnak. Sistnämnda gör Fireside lite mer komplett under den något oväntade men briljanta Fugazi-covern Blueprint – förhoppningsvis ett samarbete som sträcker sig längre än Rondos väggar.
Med tanke på hur katastrofala vissa comebackspelningar
har varit denna sommar hade även Firesides återkomst kunnat gå hur som helst med ett så djärvt val av öppningslåtar, men i stället klarar de sig mer än helskinnade. Det råder ingen tvekan om att bandet har en enorm låtskatt att vila sig på – däremot hade materialet gjort sig mer rättvist om den inte befann sig i skuggan av sina finaste ögonblick. Oavsett lyckas de få publiken i ett exalterat humör ända in i slutet, med Smokerboy som ett av de sista kraftpaketen. De lyckas allt som allt prestera nästintill så bra som under 90-talets storhetsdagar, och när många andra band som faller platt när de väljer att plocka upp sina instrument igen visar Fireside att de står stenstadigt i kontrast.