First Aid Kit besjunger våra själar
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

First Aid Kit

Cirkus, Stockholm

Betyg: 8/10

Seattle har varit med och sått fröet för vad vi numera kallar skäggrock och stämsång. Långhåriga män i jeansjackor skrålar och skålar på barer där Fleetwood Mac och Neily Young fortfarande är husgudar, och kanske är det här vad vi kallar den amerikanska drömmen. En sak som är säker, Seattle är inte sitt forna jag. Trots  Nirvana och Pearl Jam är staden desto mer packad av flanell än riffen till Smells Like Teen Spirit. Numera är det Fleet Foxes och Band Of Horses som står i rampljuset. Hade det inte varit för att jag visste att First Aid Kit var ifrån Sverige hade jag placerat dem i Seattles natursköna landskap. Främst för att de klamrat sig fast i 60-talet och bjuder på en orgie av flowerpower.

Genom historien har brödraskap prisats åtskilliga gånger, onekligen är det på tiden att låta systerskapet få stå i centrum ett tag. Från första början har First Aid Kit likt Tegan And Sara visat prov på systraskap. Ett band så starkt, så äkta och djupt. Så unikt att ingen kan ta det ifrån dem. Med überhyllade The Lion’s Roar tog de det stora klivet som Conor Oberst och Jack White förutspått sedan länge. Redan i begynnelsen anade de att Klara och Johanna Söderberg, hade det. Och visst fick de rätt.

Jag vet inte hur många gånger jag sett First Aid Kit. Om jag ska vara ärlig har jag tappat räkningen. Men det är först nu som de är huvudakten på utsålda Cirkus två kvällar i rad. Steget från att vara en lovande duo till att bli fullfjädrade stjärnor och fylla konserthallar på egen hand är stort, men systrarnas stämsång är större. Hur vackert de hyllar sina idoler i Emmylou förblir en parentes, till trots dess storhet. Det är stämbanden som är höjdpunkten, hur de bestämt håller sig på en nivå långt över vad man kan förvänta sig. Det är således ingen tillfällighet att det är den här duon som fått äran att tolka Polarprisets-vinnare två år i rad. Först inför en tårögd Patti Smith och nu senast inför en viss Paul Simon. Vid sidan av att lyckas med egna fullträffar besitter de lite utav expertis när vi snackar om att göra andras låtar till sina egna. Och det var också där det började röra på sig. Vi minns alla den blyga men ack så briljanta tolkningen av Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song precis som kvällens gåshudsmoment Fever Rays When I Grow Up. Givetvis hittar vi även tolkningen av America inflätad bland deras egna präriedoftande stämmor och akustiska gömmor.

Ghost Town blir tårdrypande i sin enkelhet. Utan mikrofoner och med en ensam gitarr besjunger de våra själar inför en publik med betydligt mer skinn på näsan. Det är ganska slående för kvällen, hur den äldre publiken frusit fast i vargavintern, även om de flesta hinner tina under spelningens gång. Men vad som skulle kunna bli en fantastisk duett mellan band och publik blir istället en förvånansvärt tyst tillvaro. Men vi får tillslut vår duett i King Of The World. Likt gubben i lådan hoppar han fram, inte Daniel Adams-Ray, utan Howlin Pelle, och man kan ju undra om han fått en flaska i huvudet. Jag sitter mest och gapar, precis som alla andra. Helt chockad, men helt briljant.

Foto: Magnus Olsson