First Love, Last Rites: ”Vi spelar ju inte Joy Division-musik.”

Ett par dagar tidigare har First Love, Last Rites släppt sitt andra album Wasted Hearts och gett sig ut på en svensk miniturné. Med bil har de rest från hemstaden Umeå via Stockholm till Göteborg. De är uttröttade efter den långa resan i snölandskapen och är sedan bara någon halvtimme ankomna till Jazzhuset där de samma kväll ska spela. Gitarristen Daniel Nylén berättar att bandet bara en gång under sin livstid, till Knarrholmen 2011, tagit hjälp av en utomstående till sina resor. ”Men det gick inte så bra, han däckade klockan två på dagen…” Numera föredrar de att resa själva.

Hur gick releasespelningen i Stockholm i går?

Daniel: Bra! Men det var väderkaos, så vi kom dit i sista sekund. Och det var gratis och ett lite flummigt ställe, så många var bara där och tog en öl, typ. Men de som kommit dit för vår skull gav bra respons!

Skivomslaget till Wasted Hearts ser inte riktigt ut som man förväntat sig från er!

Daniel: Det var Magnus på skivbolagets idé, vi kom på att vi ville testa att ha lite olika prylar under kameran. Men det var väldigt spontant.
Erik Hörnsten (sång): Men jag tycker ändå att det här skivomslaget representerar musiken bättre än det förra.
Daniel: Ja, vi spelar ju faktiskt pop, det är ju inte Joy Division-musik.

Bandet berättar att den nya skivan spelats in under mycket bättre förhållanden än den självbetitlade debuten, som de beskriver som ”kaotisk”. ”Förra skivan spelade vi in själva i jättemånga olika studios. Låtarna mixades av en annan kille som inte ens hade varit med i studion”, säger Daniel. ”Nu var det skönt att slippa behöva tänka på allt runt omkring. Fokusera på att spela och inte typ, leta efter en mikrofon.”

Ni har på senaste skivan tagit ett steg mot en mycket renare produktion, vilket inte alla band i samma genre väljer att göra. Vad tänkte ni om det?

Daniel: Vår första skiva kostade väl bara fem-sextusen att spela in, och var väl inte lo-fi-musik men hade såklart en lo-fi-produktion. Men ta My Bloody Valentines Loveless, som kostade tre miljoner och tog tre år att spela in – ”välproducerat” med hög budget och noise behöver inte vara en motsättning. På nya skivan använder vi mer ren dist, lite mer åt Nirvana och Pixies.

Wasted Hearts har producerats av till ytan ganska genremässigt skilda namn som Henrik Oja (känd för sitt deltagande i Säkert!) och Oskar Sandlund (med starka anknytningar till Refused). Den gemensamma nämnaren är ursprunget i Umeå. Daniel berättar att Umeås musikscen inte är så genrebaserad, utan att de som håller på med musik går på samma ställen, spelar på Scharinska och lär känna varandra väl. ”Våra vänner som låter mest som vi är kanske Syket, men det finns ju de som inte är så indie som vi hänger med också. Även om de spelar typ sjuttiotalsrock.”

First Love, Last Rites placeras ofta i shoegaze-facket, en genre som de senaste åren fått ett uppsving. På så sätt har de råkat hamna helt rätt i tiden. Samtliga bandmedlemmar nickar entusiastiskt när jag frågar om de lyssnat något på Westkust, det unga shoegazebandet från Göteborg som de delar Jazzhusets scen med i kväll. ”Jag personligen gillar till exempel Cloud Nothings jävligt mycket. Men man blir lite störd i sin egen kreativitet av att lyssna på det som är nära det man själv gör”, berättar Daniel. Samtidigt är den svenska shoegaze-scenen än så länge ganska liten och kunskapen hos ”vanligt folk” inte så stor. Enligt bandet själva kunde många recensenter inte alls sätta in musiken på deras debutalbum i något sammanhang.

Men i hur stor utsträckning är ni ett sådär typiskt introvert shoegazeband live?

Erik: Haha… vi är nog ganska inåtvända…
Någon i rummet yttrar ett ”schuu”.

Framtidsplanerna är fortfarande öppna för möjligheter, just nu fokuserar de mest på att genomföra den här resan. Till sommaren hoppas de få göra några festivalspelningar. Vi börjar prata drömfestivaler.

Erik: Knarrholmen var ju faktiskt jävligt roligt. Finns Emmaboda kvar?
Daniel: Hultsfred ’91. Hahahaha, nej, vad töntigt, stryk det…
Andreas Bertilsson (bas): Får man välja i hela världen? Fast nej, då blir det så långt att resa igen…