Dagens franska musik har främst presenterats för omvärlden som briljant elektromusik, men inte så mycket mer än så. Daft Punk, Justice, M83 och David Guetta har varit landets huvudsakliga musikexporter och länge visat en rätt ensidig genrebild av den franska verkligheten. Lyckligtvis är detta i förändring, för låtarna som numera sipprar ut ur landet kommer i fler slags stämningar och verkar vara något av en reinkarnation av 80-talets syntbesatthet. Christine and the Queens, Grand Blanc och The Pirouettes är några av de artister som på senaste tiden har tagit med sig sitt franska musikarv och historiens funkiga bas för att skapa sig något annat. Och i denna störtvåg av dramatisk elektropop ifrån landet finns det även en del utsökta guldkorn gömda.
Fishbach är ett av dessa och gnistrar på ett dunkelt, men o så förtrollande vis. Debutalbumet À ta merci inleds med Ma voie lactée, som är en utmärkt sammanfattning av fransyskans ljudbild. Riffiga gitarrer smyger bakom trubbiga syntar och sångerskans mörka röst blir en fin kontrast mot den trallande kören. Fishbach beskriver sin andra hälft med ”Voie lactée”, vintergata, och förklarar att hon mer än gärna dämpar sitt eget ljus för att den andra ska kunna lysa starkare. Det finns en del lätt pretentiösa beskrivningar, men när ord som ”evigheten” och ”dödlig”, tillsammans med fraser som ”I mitt hjärta tänds elden”, förkläds i det franska språkets förföriska draperier är det inget som stör. Snarare bidrar bara ordens dramatiska betoning till den spöklika stämning som rör sig över skivan.
Denna dimma avkastar i sin tur inte heller någon skugga över melodierna. Den lite kalla och allvarliga ljudbilden skänker i stället en mystik över tonerna och en ovan eftersmak som får dig att tänka efter ytterligare en gång. Det finns många aspekter att undersöka närmare från skivan. Förutom att fransyskans artistnamn har en likhet med den kände kompositören osar även hennes syntar stundvis av Bachs orglar. Det är inte ofta man kan likna moderna popstycken till tyskens Toccata und Fuga d-Moll, men Fishbachs On me dit tu för tankarna just ditåt i vissa partier. I en dansant konversation döden leker artisten både med musiken och texten.
Det fantasifulla är något som konstant genomsyrar À ta merci. Även om varje syntslinga i sig kan hittas någonstans bakom oss i musikhistorien har Fishbach totalt tagit kontroll över dem och gjort om dem till sina egna. Förutom Bach finns det även vaga Super Mario-vibbar över albumet. Speciellt Invisible désintégration de l’univers hade lika gärna kunnat vara ett konstfullare soundtrack till Castle-avsnitten i dataspelet. Bakom den sakrala musiken gömmer sig dessutom en slående text om universum och tomhet. Även om det krävs ett tiotal Google Translate-sökningar innan man till fullo förstår innebörden av texterna, är det mödan värt.
De första olycksbådande melodierna är nämligen bara ytspänningen av Fishbachs musik och när man bryter denna öppnar sig ett hav under en. Sångerskans À ta merci är en fantastisk yin och yang mellan rått och ödesdigert, och melodiöst och poppigt. Hur hon så sömlöst sammanflätar det tunga med det lätta känns nästan oförklarligt och tonerna pendlar ständigt mellan dessa två stämningar utan att någonsin stanna upp. Kombinationen bildar ett roterande rymdskepp, likt i Jodie Fosters Contact, som transporterar dig någon annanstans.