FKA twigs är lätt att placera in bland liknande akter som How To Dress Well och Frank Ocean, i genren som på senare år fått den skämtsamma beteckningen PBR&B: en sorts alternativ R&B-scen med influenser från indie- och experimentell elektronisk musik (PBR står för Pabst Blue Ribbon, som anses vara ett populärt ölmärke inom de subkulturer som slarvigt brukar klumpas ihop till gruppen ”hipsters”). Men det blir snabbt tydligt att FKA twigs kör gör sin egen grej oberoende av dessa eventuella genrekamrater, med sin säregna och färgglada popmusik. Det är ju ändå en ganska löst definierad och illa sammanhållen genre vi talar om, där den största gemensamma nämnaren tycks vara att artisterna är populära i ungefär samma kretsar: Frank Ocean vill till exempel inte ens definiera sin musik som R&B, och FKA twigs har sagt att hennes musik fick den etiketten först när fans och kritiker förstod att hon inte var vit.
Tahlia Debrett Barnett, som är namnet bakom projektet FKA twigs, har själv varit en drivande kraft i den fantastiska produktionen av sitt debutalbum. Ljudbilden är mångfacetterad och komplex, och jag upptäcker nya lager av ljud och oljud varje gång jag lyssnar på LP1. Melodierna känns både tydliga och diffusa på samma gång, ljudbilden både fruktansvärt nära men också långt ute i etern. Det finns en lätt bitter eftersmak av dissonans i nästan alla låtar på albumet, men det är en bitterhet som är att jämföra med bitterheten i god mörk öl eller en saftig blodapelsin. Albumets beats och rytmer känns inspirerade av de senaste årens trap-doftande hiphop, fast glitchigare och mindre taktfasta; det är knappast särskilt dansvänlig musik vi har att göra med här.
Jag brukar generellt sett älska den här typen av originella och suggestiva genreutflykter som bland andra The Weeknd bjudit på under senare år. Men av någon anledning så försvinner jag inte in i FKA twigs musik på samma sätt som jag borde. Vissa av spåren fångar mig inte i något annat avseende än att ljudbilden är imponerande, och texterna är på samma sätt relativt ojämna genom hela albumet; det är synd att många av låtarna här saknar de fantastiska refränger som lyfter till exempel Pendulum till oanade höjder.
Den närmast skrämmande intimiteten och explicita sexualiteten i texterna är däremot väldigt intressant: det är inte sex med syftet att chocka lyssnaren, utan det är istället sexualitet som något vitalt i beskrivningen av ett intimt förhållande eller en person. Detta tillsammans med den varierade floran av psykedeliska elektroniska instrument och detaljrikedomen i ljudbilden räddar LP1 från att sänkas av sina mindre intressanta delar.
FKA twigs debutalbum är för mig inte den fullträff som det kunde ha varit, men det är ändå bra och uppfinningsrik musik. Jag önskar att låtmaterialet genomgående vore lika starkt som skivans produktion, men det är fortfarande ett album som är väl värt att kolla upp, och en artist som jag hoppas är här för att stanna.