Helt plötsligt, efter månader av lösa rykten om EP3, släppte FKA twigs en film på 16 minuter. Namnet var M3LL155X och den är för komplex för att kalla musikvideo, men är fem nya låtar på rad med tillhörande visualisering. Filmen berättar en historia om våld, hämnd och frigörelse. Tillsammans med musiken skapar det visuella en ny dimension till twigs artisteri, en ny tagning på hennes talang och självutforskning. Det är en viktig del av EP:n med samma namn eftersom något som kan verka trivialt blir genast glasklart när twigs visar vägen.
Som i I’m Your Doll, där den första tanken är att refrängen ”I’m your doll / wind me up / I’m your doll / dress me up / I’m your doll / love me rough” är en uttjatad metafor för ett ohälsosamt förhållande, en destruktivitet som bottnar i känslan av att totalt hänge sig till någon som utnyttjar en. Låten består av en avdammad text från när twigs var 18, och med den vetskapen stärks känslan av att hon som tonåring gått Poesi 101 och tryckt ut ett tema som tusentals gjort före henne. Men tittar man på M3LL155X bottnar låten i något djupare. I första versen till I’m Your Doll syns en ihopsjunken sexdocka som under refrängen ligger på en säng och blåses upp med twigs ansikte. En man lägger sig över twigsdockan och tycks våldta henne medan kameran filmar hennes ansikte, totalt uttryckslöst tills dockan till slut faller ihop igen. Absurditeten blandat med realismen av våldtäktsscenen gör I’m Your Doll till ett feministiskt uttalande snarare än grundkursen i poesi. I’m Your Doll berättar om att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle, om att få sina rättigheter och sin kropp kränkt, om att känna sig som ett laddat gevär som i vilken sekund som helst kan explodera.
In Time, det tredje spåret på EP:n och även det bästa, är en suggestiv historia om att slå sig fri. Melankolin som hon på ett utsökt sätt behandlade på LP1 finns även här, med hennes röst som tycks omsluta och inkludera allt. Hon jobbar med rösten på ett nytt sätt i In Time, den rör sig stundvis allt mer mot 90-tals-R&B-hållet, hon använder nya, tyngre beats som skapar en låt som utan tvekan lär vändas på dansgolv runtom i världen i höst. I filmen går vattnet för twigs, nu gravid från våldtäktsscenen, och nerför hennes ben forsar alla färger förutom röd. Det är inte det att M3LL155X saknar passion eller hat, men avsaknaden av dess färg spelar roll på så sätt att det visar att hon kan ge mer än det trots förväntningarna på henne som rasifierad, publik kvinna. Alla hennes färger rinner ut och de som observerar henne rynkar på näsan och ser äcklade ut. Hon är sig själv, kompromissar inte, visar upp varje provocerande, äckelframkallande del av sig själv. Varje element av filmen är viktig för helheten av EP:n och den känslan det utstrålar. I och med filmen förvandlar sig twigs själv till konst, på samma sätt som hon jobbar med smink och kostym på scen.
Det märks att twigs mognat i sin egen person och estetik. Hon vågar experimentera mer, både med ljudet och det visuella. Det är tydligt att hon är en konstnär rakt igenom. I Glass & Patron är det mer trance än något hon tidigare gjort, snabba syntar med hemsökande röster i bakgrunden, nästan skrämmande på ett kittlande sätt. Hennes röst i avslutande Mothercreep, där den återigen tillåts ta plats på ett överväldigande sätt, blandas upp R&B med trap, triphop och suggestiva popmelodier. ”I’ll be there soon” sjunger hon och den enda rimliga antagningen är att hon talar om världsdominans.