Det är ungefär lika tröttsamt med skribenter som hittar på nya adjektiv i sin ängslan av att beskriva en artist, som det är med skribenter som envist håller fast vid att en artist omöjligtvis kan definieras. FKA twigs tycks vara ett slagträ som ständigt befinner sig mellan dessa två läger. Att fundera kring hennes konst är något som riktigt inbjuder till denna debatt, men framförallt så transcenderar den förra den senare, och detta är tydligare än någonsin förut på MAGDALENE.
På det nya albumet beblandas sakrala inslag med pole dancing och hjärtesorg, och paketeras i en musikalisk ton som är lika beslöjad som explicit. Temat på MAGDALENE är de ständiga offensiver som riktats mot Tahliah Barnetts älskare – både till de i historien och de som komma skall. I den inledande thousand eyes påbörjar hon skivan med ett avslut och sjunger trevande ”If I walk out the door it starts our last goodbye”. Här är det svårt att inte dra paralleller till hennes välpublicerade relation tillsammans med en viss Twilightskådis och den press som medföljde detta, både från media och från henne själv. Att hon på albumet reinkarnerar sig till Maria Magdalena är inte bara ett konstnärligt val – utan den historiska legenden får här spegla en del av artisten. På samma sätt som Maria Magdalena blev (medvetet) missförstådd av kristendomen, förvrängdes hela twigs person i skvallerpressen. Kristendomens heliga graal och den brittiska artisten har mer gemensamt än deras kön, men slutligen är det mycket av detta som skivan bottnar i.
Låten som bär samma namn som twigs historiska motpart detaljerar ett fåtal av de dimensioner som en kvinna kan innehålla. Här är det kvinnors emotionella och sexuella slit som varsamt kartläggs. Definitivt är låten en nick mot artistens inspiration Kate Bushs This Woman’s Work, men i mary magdalene rollsätter twigs sig själv som huvudperson och får samtidigt med sig upplevelser som är universella. Maktpositionen mellan twigs och den andre är tydlig, samtidigt som hon håller sin agens i ett järngrepp: ”I can lift you higher / I do it like Mary Magdalene”. Det är dock inte alltid som FKA twigs nöjer sig med denna förnekelse av hennes arbete. På fallen alien är det ursinne som leder vägen i stället för stillsam underkastelse, och samplingen från Storm Clouds Rising torde vara en ledtråd på vad som väntar. Här är artisten djävulskt trött på sin partners lögner och tappar det slutligen när denne är som mest sårbar. ”Now you hold me close so tender / When you fall asleep I’ll kick you down / By the way you fell I know you / Now you’re on your knees” sjunger hon med en total avsaknad av medkänsla, som är befriande.
Det är inte bara hennes texter som tycks röra sig genom toppar och (till största del) dalar – även produktionen för låtarna framåt med en obeveklighet som är bland årets bästa. Bakom spakarna här finns framförallt artisten själv, men också Nicolas Jaar (något som nästan föll i skymundan på grund av den senares ovilja att ta del av de hyllningar kvinnliga producenter sällan erhåller), och elektroniska Wunderkinder som Skrillex och Cashmere Cat. Varje ny låt överträffar den tidigares produktion och mycket riktigt hamnar man, efter att ha följt denna röda tråd genom albumets låtar, hos den avslutande cellophane. Ett vibrerande piano stöttar upp FKA twigs stundvis viskande röst samtidigt som ett mjukt tuffande leder vägen. När refrängens första motsträviga och smått anklagande ”And didn’t I do it for you?” faller, droppar också beatet. Med det följer FKA twigs som en fallen ängel/fallen alien/fallen kvinna.
Trots att det är så tydligt riktat i sin tematik är MAGDALENE också ett album som trotsar alla gränser för hur man ska vara, hur det bör låta och hur popmusik görs på 2010-talet. Att albumet släpps som ett av decenniets sista öppnar nya dörrar inför framtiden, men framförallt för FKA twigs musik som aldrig upphör att förtrolla.