FKA twigs
Popaganda, 26/8 – 2016

FKA twigs är kanske den minst publikfriande akten som någonsin avslutat en dag på Popaganda. Ur den upphackade och snedvridna R&B-musiken är det svårt att urskilja var poplåtarna börjar och slutar, och för stora delar av publiken är det nog svårt att urskilja om de ens finns där. Men pop är det, i grunden sorgsen och utlämnande på ett sätt som bara hon kan vara. I kväll når den känslan oftast ut, men inte alltid.

Den show hon tagit med sig till Eriksdalsbadet ser inte ut som den oftast gör annars. På scenen finns långt färre personer än det brukar, endast tre – FKA twigs själv och två kompmusiker. Hon berättar att ytterligare en var tänkt att vara med, men att han inte kunde närvara, vilket leder till att delar av musiken ligger på backtrack. Dansarna som brukar göra henne sällskap är inte heller med, något som egentligen är bra på sitt sätt. Då kan nämligen musikens tema om alienation komma till sin fulla rätt, när hon ensam trippar runt och lever ut sin musik i dans.

Utifrån perspektivet att hon är sist ut av dagens konserter går det att fråga sig hur många i festivalpubliken som är där för att de gillar henne, eller bara är där för att se vad som står på.
Känslan av att många aldrig hört mer än någon enstaka låt är påtaglig, vilket gör att den minimalistiska inledningen har svårt att få vind under vingarna. Genombrottssingeln Water Me öppnar konserten, men den atypiska och nästan beatlösa rytmen tillsammans med den subtila melodin hade nog passat bättre när folk blivit mer uppvärmda. Följande Pendulum lider av liknande problem – när FKA twigs blir introvert uppslukad av sin dans innesluter hon också mycket av låtens storhet. Musikaliskt sett är liveversionen skruvad åt ett ännu svårare håll än på skiva, och när vi dessutom knappt hör vad som sjungs är det svårt att nå upp till den potential som vi vet finns där.

Desto bättre blir det när tempot skruvas upp, eller åtminstone håller mer stadiga takter. Glass & Patrons skiftningar mellan absolut tystnad och intensiva basgångar är perfekt för Popaganda, där den rogivande omgivningen av träd och bassänger passar för det förstnämnda medan den hungriga festivalpubliken skriker efter det sistnämnda. Den raka leveransen av Two Weeks ger ett svalkande avbrott från hur krokigt allt har låtit innan. Nya låtar som Youth och Yes Yes Yes hör också till höjdpunkterna, trots att de ännu inte släppts i studioversion, just på grund av att FKA twigs gått mot en klubbigare riktning med dem.

I sin stilla ensamhet ska hon egentligen inte behöva massiva rytmer eller de enklaste poplåtarna för att blomma ut. Vid sina stunder når konserten nästan surrealistiska proportioner, när den abstrakta musiken blir lika upplöst som rummet omkring henne. Hur hon kränger sig verkar sudda ut både luftmotstånd och gravitation, och när det hamnar i balans med hennes vaksamma scenspråk så är det precis vad en FKA twigs-spelning ska vara.

Hur uppfriskande det än är med en avslutningsspelning där det abstrakta får ta plats i stället för breda refränger, slutar ändå fredagen med ett smått antiklimax. Med tjugo minuter kvar av speltiden är det slut, utan att vi fått höra låtar som In Time, Good to Love och en drös från LP1. Det är märkligt, men märklig är å andra sidan vad FKA twigs är bäst på att vara. Om man ser på det ur den synvinkeln har vi faktiskt fått uppleva essensen av henne.